Är jag en narcissist? Jag känner empati, så jag är ju förmodligen inget psykopat. Jag kommer ofta på mig själv att blanda in andra människors känslor när jag försöker ta beslut. Så det måste väl betyda att jag har empati? Eller sitter min uppfostrans jante-prägel så hårt över mig att jag inte vill såra eller trampa andra människor på tårna i ren självbevarelsedrift? Det vill säga att jag bara inte vill lida den hypotetiska konfrontationens konsekvenser.

Jag har länge varit den som tagit obekväma diskussioner vid middagsbordet om samhällsproblem så som politik och miljö. Men nu när Greta Thunberg bär fanan och Sverige har så gott som nått consensus i frågan så måste jag erkänna att det finns en del av mig som blir lite anti. Jag tror att känslan grundar sig i en viss cynicism. Har verkligen alla dessa människor kommit fram till det här fina beslutet om att engagera sig miljöpolitiskt av egen maskin? Eller har de bara kollat sig över axlarna och hakat på vad som är socialt accepterat att kämpa för just nu? Eller snarare – vad som inte är socialt accepterat att ignorera. Är motiven bakom engagemanget verkligen altruistiska? Är det konstigt att jag tänker så? Är det för att jag är en narcissist? Är några motiv vi människor har altruistiska eller kan man hela tiden koka ner våra handlingar till jaget och till egoistiskt gagn? 

Missförstå mig inte, Jag tycker Greta Thunberg är grym och jag tycker att miljöfrågan är den absolut viktigaste och största frågan som vi måste finna svar på och detta så snabbt som möjligt – utan att ta hänsyn till vinstintressen hos stora aktörer så som korporationer och nationer. Men jag antar att det finns något i opinion och folkrörelse när den manifesterar sig på samma sätt som en populärkulturell trend som får mig att rysa till lite grann.

När jag tänker tillbaka på mig själv när jag som yngre passionerat och arrogant suttit och diskuterat samhällsproblem som jag kanske egentligen saknat befogenhet att yttra mig om så kommer jag också på mig själv att ifrågasätta mina egna motiv. Hur gagnade mina åsikter mig? Fick dom mig att framstå som en bättre människa? Blev jagmer omtyckt av min omgivning? Jag vet att jag på ett känslomässigt plan kom fram till slutsatsen att det jag ansåg var rätt och bra var det som var bäst för alla människor. Men var mina tankar mina egna? Eller grundade dom sig i själva verket i ett egoistisk vinstintresse?

Var jag – och förblir jag en narcissist?

För nu när det verkligen gäller så finner jag mig själv mycket mer driven av självuppfyllande mål och jag tänker att: Mitt eget liv måste ju funka innan jag kan göra världen till en bättre plats. Men vad har egentligen förändrats?

Slutligen vill jag ställa frågan:

Spelar det någon roll vilka motiv som ligger bakom en handling eller en åsikt om den bidrar till eller förespråkar något gott?

Mitt svar på den frågan blir förmodligen ett nej. Resultatet borde vara det enda som spelar någon roll.

Tack för ordet och för att ni ville lyssna till min inre dialog.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg