Vildens tid, tidens vilda natur.

I ett svettigt och gult och tråkigt sovrum i Jakobsberg sitter Larson.
Larson är misstänksamt tillfreds. Sinnet är lugnt och andningen är jämn. Hjärtat slår sina slag under huden, under köttet, i det gula och tråkiga och svettiga vardagsrummet.
Några timmar tidigare hade kökets kommission, de fasansfulla kråkkraxarna, slagit till. Larsons liv var då omtumlat och skört och hjärtat slog sina slag i konstiga rytmer. 6-takt, 7-takt, 7-takt gånger fyra, 7-takt, 6-takt, 7-takt gånger fyra, 5-takt gånger fyra. En ond sång.

Men nu är Larson tillfreds. Som ett litet shild. Larson är i detta nuet Shildman.
Shildman Larson. Det är faktiskt hans namn. Det betyder ordagrant ”Man med en vuxens kropp och ett barns sinne och kropp på vissa ställen”.

Shildman Larson räknar sina minnen. De är alla på väg bort från honom. Men han är tillfreds. Han har inget annat val än att vara tillfreds. Det är inte något han har bestämt att han ska vara. Det är kommissionens beslut. Shildman Larson minns medan han kan: gamla kompisar, stela konversationer, rostiga kedjor runt rostiga cyklar, nazisterna i Väsby, diskvalificerad från Sim Sum, hoppade i för tidigt, inte hans fel, år senare, hoppar med huvudet före, träffar en sten, sommartragedier, öl på krogen, öl hemma, med vänner, med tjejer, med killar, med andra. Allt är på väg bort. Kommissionen är hänsynslös.

En våldsam strid har skett, invärtes. Larson har slagits för sitt liv, för sina minnens liv och för sitt eget liv. Han har slagits för sitt förflutna, men framförallt för sin framtid. Kökets Kommission vill ha allt. Hela rubbet. Krogölsminnen, simskolan, tjejer, killar, allt. Han är på väg bort, längre bort än han någonsin har varit.

Shildman Larson, 34 år, är på väg bort. Han är på väg in. Han är på väg in i Nasht. Det mörkaste mörker som människan har skådat. Skapat utav olika kökskommissioner över hela världen. Ett intranät av mörker. En slags cyberfarm för människor och deras ynkliga minnen. Här kommer han vara. Förvisad från sitt egna liv och verklighet. Ända tills det sista av hans livssås och hjärtkraft är utpumpat och återvunnet.

Och då, för alltid, ett skal. En hårdvara. En kall puss från en dator.

 

Phogg – Time Is Wild

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras