Jag är inne i en ganska svår Per Persson-period just nu. Du vet det kan bli så ibland, artister kommer och går. Men Persson, den jävelen, han består.

Jag tog en eftermiddagspromenad i en begynnande vårsol.
Fågelkvitter hördes i tystnaden mellan låtarna som ackompanjerade mig.
Och så kom den, alla pusselbitar föll på plats.
Solen i ögonen, luften är varm och frisk.
Det var Viktor Olsson som reintroducerade låten för mig i samband med Drefvets nationaldagsfirande .

Vilken pärla det är. Vilken poet han är den där Persson. Jag minns när jag såg han live i Linköping för några år sen. Vilken upplevelse det var. Att få se han, livslevande med sitt nya Pack.

Jag försökte skriva någon slags recension för en papperstidning.
Men jag vet inte, det blev väl mer någon slags kärleksförklaring.

Det första kapitlet skrevs i ett lägenhetskök i Norrköping när tjugohundratalet fortfarande var ungt
– Den här låten handlar om dig.
Orden som strömmade ur högtalarna har för alltid tatuerat in sig i hjärtat.
De handlade ju om mig.

Jag vågar påstå att Per Persson från Alfta (jepp jag var också tvungen att googla) är en av landets främsta textförfattare. Det är för mig en gåta att han inte har en större och högre status.

Det andra kapitlet skrevs i en lägenhet i Linköping, men det gör fortfarande lite för ont för att skriva om, så vi hoppar direkt till kapitel tre.
Fredagen den tjugonionde september tjugohundrasjutton står han där framför mig.
Per Persson, den jäveln.
Han börjar mässan med att deklarera att ”Ikväll Tar Vi Över Stan” och fortsätter berätta om ”Hanna” och jag lyssnar. Jag lyssnar med tårar i ögonen och hakan nere i golvet.

Oavsett vad texterna berör så finns det alltid en känsla av igenkänning där.
Vi kanske tolkar texter och musik olika men av de främsta orsakerna till att Mr Persson har en så speciell plats i mitt hjärta är att jag känner igen mig. Jag förstår han.

Han kan konsten att trollbinda sin publik, han tar oss från The Clash till ”små små saker”.
Han tar med oss till Hälsingeland, till Stockholm, till New York, till begravningar och slutdestinationen är rakt in i hjärtat.
För det är där den här spelningen hamnar till slut.
Vare sig jag vill eller inte.
Jag kan inte försvara mig.

Det kanske bara var just en sån dag. När alla planeterna står rätt. När Per bara var på rätt plats vid rätt tidpunkt. Ingen idé att spekulera. För bra är det. Fantastisk är han.

Han har ju den förmågan Per Persson, att charma sig rakt in i djupet av det innersta.
Han får ett fredagsstökigt Palatset att stanna upp, lyssna, känna. Han ler med hela kroppen.
Vi tittar storögt. Vi sjunger. Vi lyssnar.
Och jodå, han tog mig tillbaka till det där köket i Norrköping.
Per Persson. Den jäveln.

Om du undrar vad det är för dåre som går och sjunger samma textrad och och om och om igen.
Lugn bara lugn, jag har inte tappat det.
Jag är bara inne i en ganska svår Per Persson-period just nu och det här livet som jag älskar att leva tar sakta livet av mig.