Det finns texter som jag längtat efter att få skriva. Texter som jag aldrig riktigt gett upp hoppet om att få visa upp för världen. En konsertrecension från Peggy Lejonhjärta är precis en sån.

Det borde egentligen inte betyda någonting. Ett band som endast släppt en platta, och den såg ljuset hösten 2004. Sen dess har det liksom bara varit tyst. Men hos mig har Peggy Lejonhjärta alltid varit aktuella. Jag har dansat mig yr till Sista Styverns Trappor så många gånger att jag börjat ta skada. Jag har blundat och lyssnat på texten till Förlorare så många gånger att jag säkerligen skulle kunna rabbla den baklänges.
Men jag har aldrig sett bandet spela live. Tills nu.

Vi svängde vänster i rondellen i Kisa. Vi svängde vänster mot Västra Eneby kyrka och körde sedan rakt fram tills vi kom fram till ladan. I en stor lada mitt ute bland ingenstans omringat av ingenting blev mina drömmar sanna.

Där i ladan stod jag med hakan i golvet och ögon stora som fullmånar. Spelningen klockade in på ungefär 45 minuter, ett ögonblick som kommer leva kvar i evighet.

Jag har så svårt att exakt sätta ord på vad jag egentligen såg, vad jag hörde. Jo jag vet att det var låtar från skivan ”Viskningar och Rop”, det vet jag. Men det hela var så overkligt. Att få höra Sista Styverns live, att få dansa i smyg till Att Dansa Och Slåss, att bli tio meter längre av Spår Nr 6 och fullkomligt gå sönder av avslutande Förlorare.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva mer. Jag är bara så jävla överväldigad och så vansinnigt lycklig. Jag antar att man blir det när drömmar till slut besannas.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras