Det tog mig 23 år att skriva musik om mig själv. Kanske var jag rädd för vad jag skulle upptäcka.

Jag har skrivit låtar så länge jag kan minnas. Som barn satt jag och lyssnade på favoritlåtar från Celine Dion, Robyn och Backstreet Boys. Jag kollade igenom häftet med låttexter som följde med CD-skivor på den tiden. På måfå plockade jag olika coolt klingande fraser från olika låtar och satte ihop dem till en helt egen text, som jag sedan hittade på melodier till. Låtskrivandet blev som ett sorts pussel för mig, och jag tror det tankesättet följde med mig till vuxen ålder. Trots att jag då kunde hitta på egna texter så var det ändå som ett pussel av fraser som lät coola, tillsammans med hookiga melodier.
Men det fanns aldrig något personligt i texterna. Jag kunde bli inspirerad av andra människor och deras relationer, men grävde aldrig djupt hos mig själv. Jag hade sedan länge varit ett proffs på att trycka bort känslor i privatlivet som jag inte ville analysera. Jag lärde mig distrahera mig själva när tankarna vandrade iväg och rationaliserade bort sidor hos mig jag inte ville se. Men allt låg hela tiden där och bubblade.

När jag sedan gick igenom mitt livs jobbigaste break up så var det som att ventilen öppnades. Alla känslor forsade ur mig och tog aldrig riktigt slut. Det var fruktansvärt men samtidigt underbart. Jag tvingades att ta tag inte bara i känslorna relaterade till förhållandet som sprack, utan även allt det där andra jag hade tryck bort.

Det tog mig sedan nästan ett år att hitta tillbaka till musiken och det kreativa. Mitt sätt att skriva musik gav inte längre nån mening, och jag blev inte inspirerad av andra människor på samma sätt under den perioden. Hela min värld var mina egna känslor och tankar. När jag återigen kunde tänka någorlunda klart och mina känslor inte längre forsade fram, utan kunde pytsas ut lite i taget likt en vattenpump, så provade jag för första gången att skriva musik om mina egna livserfarenheter. Den brunnen visade sig var outtömlig och jag kunde plötsligt skapa på ett sätt jag inte trodde var möjligt. De första låtarna jag skrev var bokstavligt talat med gråten i halsen. Det var första gången jag hade satt ord på alla de där känslorna. Jag struntade i vilken text eller melodi som lät bäst, och behöll det som kändes mest. Jag ville sen bara sjunga dessa låtar om och om igen. Jag ville spela in dem så jag kunde lyssna på dem om och om igen. Varje gång jag hörde dem så kände jag allt det där lika starkt. Det är därför extra nervöst att nu börja släppa den här musiken för andra att lyssna på, men jag är också så jäkla stolt.

Min musikaliska resa har varit väldigt emotionell, och den har fortsatt fascinera mig hela vägen. Jag kan än idag dra nytta av lite pusslande av fraser för att få ner mina röriga tankar till relaterbara låttexter. Jag har äntligen förstått musikens fulla makt och hur mycket den betyder för mig. Jag har lärt mig saker om mig själv som gjort mig till öppnare och lyckligare. Jag är idag trygg i mig själv, i mina relationer, i min sexualitet, och i mitt låtskrivande. Jag är så otroligt tacksam för det brustna hjärta som var vändpunkten för mig.

Tack kärleken! L is for … love

 

Patrik Jean – Loved You Once

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras