Vart ska man egentligen börja? Alla förutsättningar för en gudomlig lördag fanns där. Vädret. Humöret. Lineupen.
Alla planeter stod med kirurgisk precision rätt i kosmos.

Vi plöjde E4:an för att hinna fram till Sara Klang. Jag har inte sett henne på en scen innan. Så det var med barnslig nervositet man tog sig in i bastun teaterladan. Visst, självklart, hon knäcker mig totalt. Rösten.
Så urstark. Så delikat. Så vacker. Så gigantisk. Left Me On Fire är det där brevet skickat tusen gånger. Jag står helt handfallen.
Precis som i käftsmällen Mind jag glömmer bort tid och rum. Jag omfamnas av den där rösten. Av smärtan och svärtan. Gåshud.

Efter den (för) korta spelningen med Klang satt det perfekt med lite andningspaus och återhämtning i solskenet. Folket omkring mig är glada. Vi kisar mot solen. Vi dricker kalla drycker och mår sådär magiskt bra.

Vi stegar in i den kokande teaterladan igen. Kokande men med stigande temperatur. Dags för Robert Hurula och hans kärnkraftverk till band. Efter förra årets Bråvallafestival skrev jag:

”Robert Hurula må uppträda under eget namn. Men live är Hurula ett band, en maskin, en maskin som kör över allt som kommer i dess väg. Manuela Iwansson. Anton Collinder. Jonas Teglund och Jonna Löfgren är tillsammans så tajta, så sammansvetsade efter mil och timmar tillsammans. Den råheten. Den intensiteten. Den aggressiviteten. Det är så vansinnigt imponerande. Den energin kombinerat med urstarkt låtmaterial blir en ganska så kraftfull molotov”

Du kanske inte tror mig nu, men topparna blir ÄNNU högre den här rundan. Jag menar..det SKA INTE kunna gå att kräma ur mer energi i 22 , Om Jag Tänker Alls kan inte dopas mer. Ont Som Jag ska inte kunna ha ha tre växlar till..men joodå. Det har dom. Det går. Det gick. Det brann. Igen.
Nya Varje Ensam Natt låter fantastiskt bra trots sin ringa ålder. Så visst blir det ett segertåg en sommar till för Hurula och gänget.

Ny andningspaus (den här mer välbehövlig) och drickapaus. Åter igen bara glada leende människor runt mig. Människor som dansar i en solnedgång. Människor som sjunger. Människor som älskar ögonblicket.

Någonstans i världen sitter det just nu (om inte så borde det) ett gäng professorer och diskuterar hur i hela friden The Hives kan åstadkomma sådan rasande energi. Är Fagerstabandet svaret och lösningen på världens energiproblem? För satan i min gata.
Det är skogsbrand och vulkanutbrott i ett. Det finns bara ett läge och det är full fart rakt fram rakt upp.
Pelle, ständigt denna Howlin Pelle, är sådär fantastiskt ödmjuk och timid som bara han kan vara.
Han ÄR liksom Jagger, Stewart och Turner i samma vålnad. Han balanserar ständigt på gränsen till att bli för mycket. Men lyckas hålla sig på rät sida.
Låtmaterialet är 100% publikfriande. Det är allsång och kaos. Det är floder av svett och rock n roll. Det är The Hives.
Det är explosion efter explosion tills avslutande Tick Tick Boom bränner in ett stort utropstecken i den gamla lokalen.
The Hives was here. Ingen kommer glömma det.

Huskvarna Folket Park är en fantastiskt mysig park. Har man dessutom turen att få med sig trevligt väder. Bra artister och ett unison strålande humör. Ja då är Park Sounds en vinnare.

Foton på i tur och ordning Sarah Klang, High Tyde, Hurula, Jeff Rosenstock, Tove Styrke, Diskopunk och The Hives

 

 

 

 


 

 

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras