Jag ska ärligt erkänna att jag levde på minnena från förra årets festival.
Det var en sån där dag då alla planeter i kosmos stod precis rätt. Var jag än tittade såg jag glada människor. Vädret var minst sagt till belåtenhet. Visst fanns det saker som man med enkelhet skulle kunna lägga till på minuskontot. Men vem orkar bry sig?


När lineupen släpptes inför det här årets festival så fanns inga frågetecken i världen. Jag menar Kite, MaidaVale, Junior Brielle, Säkert! Behövs verkligen mer övertygelse än så? Nope, inte för mig.
Så det var med stor förväntan och en upprymdhet jag och Fotograf-Martin plöjde E4:an ner mot Huskvarna. Jodå, vädergudarna var på vår sida.
Första personen som möter oss i biljettkassan möter oss på ett otroligt vänligt och varmt sätt. DET är att vara serviceminded. Så starten kunde knappast blivit bättre.

Med raska steg tog vi oss till Teaterladan där Annika Norlin (ja Säkert!) hade bandet med sig och bjöd på fantastisk avväpnande popmusik. Hela hennes aura är avväpnande. Det finns en äkthet hos Norlin som inte många svenska artister kan jämföras med. En fantastisk spelning inför dagens största publik visar att Annika Norlin har en alldeles speciell plats i musik-Sverige. Setets höjdpunkt kom i den smått magiska Snooza .

Om man har för avsikt att se alla banden under dagen så är festival-arrangörerna så givmilda att inga band krockar. Det finns gott om tid för dricka-röka-hångla-kissa-mingla mellan spelningarna. Efter Säkert! försvann vi in i bastun i folkmun kallad Rotundan där MaidaVale bjöd på en fantastisk show med sin löjligt svängiga rock som flirtar med 60-70-tal.
Det var fullt ställ från första riffet och jag tror med bestämdhet att temperaturen måste ha passerat hundra.

Från psykedelisk proggrock till electropop är kanske steget monumentalt.
Så jag vet inte ens varför jag tar upp det. Junior Brielle i Teaterladan. Detta brödrapar som varit på tapeten senaste tiden efter skivan ”Tampa” släpptes. En vattendelare (jag vet, jag hatar med det ordet) älskas eller hatas. De låtar jag hade hört med bandet innan hade absolut fallit mig i smaken. Men live hade jag inte sett bandet innan. Visst, hajpen håller. Den är vattentät. Musiken svänger nåt alldeles överjävligt. Och ja jo det är ett brödrapar, och ja jo det hade enkelt kunnat göras Gallagher-paralleller hit och dit och referenser till Kent och annat. Men Junior Brielle klarar sig utmärkt på egen hand och där Våran Första Sommar lyste allra starkast.
Låtar som på skivan är vackra och spröda fick nu på scenen mer muskler vilket bara gör att musiken växer sig ännu starkare.

Här kommer årets minustecken. Det finns inte så mycket att göra mellan spelningarna. Så nu har jag gnällt färdigt.

Nästa spelning på min agenda var Kite. Jag ska avslöja en hemlighet. Kvällen innan hade jag sett de på Arbis i Norrköping, så jag visste redan på förhand hur setet skulle se ut och låta. Men tji fick jag, setlistan var ordentligt omstuvad (visst speltiden var halverad från kvällen innan) och kvar stod duons kanske fylligaste låtar. Jag menar låtar som Nocturne, Dance Again eller Up For Life tillför inte bandets fartigaste låtar men de kan spränga vilket tak som helst. Visst saknade jag en hel del låtar, visst saknade jag tempot. Men jag lämnade teaterladan med smålands största leende.

Precis som på förra årets Park Sounds är jag omringad av glada människor. Jag ser barn (ja BARN, inte fulla 17-åringar, riktiga barn med färgglada hörselkåpor) leka jaga på området. Jag ser tuffa hårdrockare med stora skägg och skinnjackor stå och skratta i ring. Jag ser popgänget med patenterade ryggsäckar och för korta brallor njuta av livet. Jag ser människor med regnbågsflaggor njuta av stunden. Unga, gamla, kvinnor män och barn. Trivs. Njuter. Ingen fylla. Inga slagsmål.

Har du någon gång undrat hur ett band låter som har två trummisar, tre gitarrister, ett berg av synthar och såklart en basist? Jag har ärligt talat aldrig undrat men jag fick svaret, jag fick svaret presenterat i form av en rad bombmattor och käftsmällar från Cult Of Luna. Man brukar ofta prata om ljudbilder och ljudlandskap. Det här bandet rör sig i en djungel uppbyggd av mangel och blytung rock. Det blir lite påfrestande ibland ska erkännas. Men när det svänger så är det helt oemotståndligt. Man vet inte alls var musiken ska ta vägen. Trots alla musiker på scenen så blir det svintajt. Mitt pophjärta fick sig en välbehövlig genomkörare.
Cult Of Luna bevisade för mig och alla andra i Teaterladan att man är ett fantastiskt liveband.

Sist ut detta år var tokstollarna i Teddybears. Det var väldigt många år sedan jag såg bandet live. Det har hänt en hel del på de åren kan man lugnt säga. Björnhuvuden. Dansmusik. Backtracks. Allt kanske inte är till det bättre. Men vad som inte har förändrats ett dugg är att man fortfarande bjuder på en sjujäkla show. Förra året var det Hives som satte både punkt och utropstecken för festivalen. Teddybears lyckas sätta en punkt, en punkt som kanske inte ger större avtryck. Men man visade att man är ett värdigt avslutningsband för en festival som med enkelhet kan stoltsera med att vara en av landets finaste.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras