Gratis KBT, vem kan tacka nej till det?

Om sanningen ska fram så vill jag egentligen inte synas eller höras så mycket.
Som ni kanske förstår så kan det bli aningen klurigt när man håller på med musik och någon form av artisteri.

Jag älskar ändå att stå på scen, där har jag inga problemen med att synas.
Där gör jag det enda som jag känner att jag är bra på, som ger mig en mening.
Där är jag ok med att jag fortfarande är en bekräftelsesökande pojke.

Mellan spelningarna däremot, innan och efter spelningen.
På tunnelbanan eller bussen. På gatan och i kön till kassan.
Där vill jag oftast synas så lite som bara möjligt.

Men, om jag inte fortfarande hade ett behov av att få bekräftelse/bli bekräftad så kanske jag heller inte skulle ha ett behov av att släppa ut min musik i det offentliga.
Jag kanske skulle nöja mig med att sitta hemma och fylla hårddisk efter hårddisk med konstiga beats och sånger om min monotona vardag.

För det är ändå när jag sitter framför min dator och gör musik som jag är mest tillfreds.

Jag tar medicin för min ångest.
Inte den starkaste som finns, men det gör livet mer hanterbart och det känns rimligt nog.
Tills för tre och ett halvt år sedan löste jag det också genom att dricka alkohol.
Mycket för att klara av alla sociala interaktioner i livet och i yrket.
Det funkade väl hyfsat i början men sen helt plötsligt så där tjugo år senare så var man alkoholist.

Däremot är det som gjort allra störst skillnad i hur väl jag kan hantera livet att jag lärt mig mer om vad jag jag klarar av i perioder då jag mår sämre, för att inte klappa ihop totalt. Ibland måste jag tillåta mig själv att hoppa över saker som vore roliga eller bra för en karriär.
Det funkar såklart bara om jag försöker utmana mig själv när jag mår lite bättre,
för att kunna leva så nära fullt ut som möjligt när jag mår bra.

Att skriva en aningen självutlämnande och aningen för kort text till en musikblogg är just en sådan utmaning.

Tack då för terapin, det var skönt att ventilera lite.

/Andreas Stellan – Parasite Child