микрозаймы онлайн займы на карту займы по паспорту

Det värsta med att ha en lång karriär bakom sig måste vara det ständiga jämförandet med tidigare musikaliska bedrifter. Man har alltid den bästa skivan bakom sig och får oftast höra det när man släpper nytt.

Något som Opeth fick smaka på när de släppte ”Heritage” 2011 och tog ett rejält kliv framåt. Bort från metal och in i någon slags blandning av progg och folkmusik. I en stor intervju med Sweden Rock Magazine berättade Mikael Åkerfeldt om hur han fått ta emot hot från fans som var missnöjda med gruppens nya sound.

Jag skulle förstås aldrig drömma om att hota Åkerfeldt – eller någon annan för den delen – men visst var ”Heritage” svårsmält. Den föll mig inte i smaken alls, jag saknade det gamla Opeth, när Mikael Åkerfeldt growlade så att fönsterrutorna skallrade.

opeth

Opeth har gjort en skiva som trumfar ”Heritage”.

Man kan förresten snarare säga att Opeth tog två steg framåt med ”Heritage”. Nu tar de ett steg tillbaka och landar i ”Pale Communion”. En skiva där de mest experimentella bitarna har slopats (flöjten är borta – tacka fan för det) till förmån för en betydligt mer rockig progg.

Det är fortfarande bara ren sång som gäller för Mikael Åkerfeldt. Man kan spekulera i varför. Har han tappat förmågan att growla (han har även hoppat av dödsmetallbandet Bloodbath)? Eller är det bara ett stilistiskt grepp? Oklart, men han gör hur som helst en mycket bra sånginsats på den här skivan.

När jag lyssnar igenom skivan är det framför allt vissa delar som fastnar istället för hela låtar. River har till exempel en helt fantastisk avslutning. Att partiet i den sista minuten inte används mer i låten är ett förbannat slöseri.

Även 11-minutaren Moon above, sun below har begåvats med en mycket bra avslutning och snygga partier under de första minuterna. Nyss nämnda låtar plus singeln Cusp of eternity är skivans bästa låtar. Även krypande Voice of treason är mycket bra.

Jag förväntade mig inte att Opeth skulle hitta tillbaka till dödsmetallen, men jag ville höra en skiva som var bättre än ”Heritage”. Med facit i hand kan jag bara konstatera att bandet har lyckats vinna över mig på sin sida igen. Jag hoppas att det är fler som känner samma sak.

Om skribenten

Fredrik Tideman

Journalist bosatt i Stockholm. Uppväxt på hårdrock. Har på senare år upptäckt charmen med annan musik, men tycker fortfarande att djävulen har de bästa låtarna.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras