Precis som med Ramones legendariska omslag som såg världens ljus 1976 så står det ett gäng grabbar och blickar in i kameran cirka 20 år senare. Samma uppgivna blickar. Samma vilsna intryck. Samma fashion-statement.

Det är så fel så fel så fel att det kan inte bli annat än coolt. Jag minns ju när skivan släpptes. Jag minns ju klädkoderna då. Jag minns ju grungegänget. Jag minns ju popsnörena.
Det här är ju lika mycket ett vykort från den tiden som det är ett skivomslag.
Jag minns festerna. Jag minns allsången. Videon till Buddy Holly som var bland det coolaste jag sett. Jag minns introt till My Name Is Jonas som om det var igår jag hörde den för första gången. Det här är en skiva som följde med mig under många år, och som fortfarande känns lika aktuell och fräsch som när den släpptes 1994.

Efter en snabb wikipediasökning får jag reda på att fram till 2009 så har skivan sålts i cirka 15 miljoner exemplar. Så ja, det är ju verkligen en dundersuccé.
Trots den något svårsålda omslagsbilden.