Jag lyssnade väldigt (VÄLDIGT) mycket på The Cure när jag var yngre. Då pratar vi innan tonår. Jag har ofta funderat på det där. Varför fastnade jag för ett gäng gothrockare? Jag kan inte påstå att jag förstod vad de sjöng. Men det var nåt jag fastnade för. Visst, tuperade hår, läppstift och kajal var coolt.
Som ett popvärldens Kiss. Inte lika farligt, men minst lika lockande.

Den första låten jag hörde med The Cure var (tror jag) Boys Don´t Cry. En ganska så upplyftande låt för att vara Cure. Men det var en inkörsport så god som någon. Jag tror inte ens vi hade nått 90-talet än. Ingen av mina kompisar fattade va fan jag lyssnade på.
Jag tapetserade rummet från golv till tak med posters. Ja jag förstår precis vad Beliebers och 1D-fans gått genom.

Den första skivan jag köpte var en samlingsskiva. Skivan hette ju ”Boys Don´t Cry” så jag var ju tvungen och jag spelade sönder skivan. Jag spelade över den till kasettband så jag kunde ha den i min walkman när jag gick och la mig (yes så gammal är jag).
Omslaget ser ut som något man klippt och klistrat ihop på en bildlektion, jag vet det, för jag klippte och klistrade ihop en väldigt lik kopia på en bildlektion.

Varje gång jag ser omslaget blir jag varm. Jag tänker på hur livrädd jag var för Subway Song (nej den fick inte vara med på kassettbandet i min walkman), jag tänker på det fantastiska gitarrintrot i Jumping Someone Else´s Train, jag tänker förstås på Boys Don´t Cry.

Det här är nog den skivan som spelats mest i mitt liv. OM jag bara får ta med mig en skiva till en öde ö, ja då skulle jag nog ta med mig The Cures Boys Don´t Cry.