Jag är ganska fåfäng. Och ytlig. När jag köper vin tittar jag mer på flaskans etikett än på om det är ungdomligt med inslag av gräs och marmeladkula. Ibland när jag väljer en sommarbok går jag enbart på omslagets färger och titel. En gång köpte jag en äcklig senap för att förpackningen var snyggare än Johnnys. Självklart har jag bläddrat bland skivor och hittat ett omslag som fastnat på fingrarna och blivit en del av min blygsamma samling. Så var det med ”Sjön suger”.

2009 lärde jag mig massor om jeans. Jag jobbade i en klädaffär och under en period bodde jag nästan bland alla märken. När kylen hemma pajade hade jag dessutom all min mat på jobbet. Där gjorde jag min morgongröt och bjöd hon jag älskade på te. Det sa jag aldrig till chefen.
Vi hade en LP-spelare i butiken. Jag har en inbyggd rädsla för att repa skivor när jag sätter ner nålen i vinylen – och har därför hållit mig borta från LP-spelaren mellan varven. Som biljard. Jag är livrädd för att spela biljard. Varje gång jag ska stöta till den vita bollen tänker jag att jag ska missa och göra en reva i det gröna.
Men då. 2009, blev jag frälst. De få skivor som dammade hemma åkte ner i butikens backar. Och så köpte jag några nya. En julskiva med Elvis. Och så Sjön sugers självbetitlade album från 1976 för 40 spänn.

Sjön suger är ingen musik man spelar i en butik som säljer Acne – så jag sa inget till chefen om det heller. Jag är dock övertygad om att jag fick en hel hög med kunder att tro på att jeansen kommer att töja sig – enbart för att de lyssnade på Cigarettango när de sög in sin magar.

Men skivans stora nummer är öppningsspåret. Semesterflirt. Det är sjalett, blazer och ljusgrön hatt. Ett löfte om att älska någon i 14 långa dagar. Så länge som semestern fick vara 1976. Det är 38 år sedan och nu sitter jag med 25 långa dagar – men semesterflirten är densamma. Den händer på en brygga, den är också fåfäng och ytlig. Nojig. Sate vad den är nojig. Om ingen blinkar med ögat – är det för att man har ett inslag av marmeladkula?
Jag är rädd för sommarflirten, men oj vad jag behöver den. Jag behöver en ljusgrön hatt och känslan av att jag inte vet var jag vaknar upp. Kyssträningsvärk i käkarna. Jag vill behöva byta lakan oftare och ha en hud som luktar solskyddsfaktor. Efter 25 dagar får vi väl se. Är det inte så sommarflirten fungerar? Rädslan för att missa igen. Det blir alltid en reva och sen gör vi kanske te i en klädaffär.

Om skribenten

Henrik Engström

Det finns en sak som har format mig allra mest. Boken Extremt högt och otroligt nära. Den gjorde mig till en skrivande människa – som i sin tur gjorde mig till journalist. En journalist som är högkänslig, bor i Stockholm, skriver krönikor för Folkbladet i Norrköping och egna ord på bloggen längden.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras