Hårdrocksbebisen som gick och blev en desillusionerad punkare.
I dagens omslagsonsdag djupdyker vi i kommersiell amerikansk hårdrock och svensk punk. Men framförallt i omslagshumor när den är som allra mest briljant.

Året var 2002 och Papa Roach lösgjorde ”Lovehatetragedy”. En skiva som på flera sätt har en historia att berätta även så här drygt tolv år senare.

Det var skivan som skulle följa upp megasuccén ”Infest” med superhiten Last Resort och skicka gruppen från Kalifornien ännu längre på sin väg mot himmelriket. Samtidigt var det skivan som symboliserade gruppens vilja att lämna numetal och rapmetal bakom sig och transformeras till något mer moget och vuxet, mer i linje med tidsandan. Något som gjorde det lite smått ironiskt att She Loves Me Not, skivans i stort sett enda rapmetallåt (och en av få bra melodier på inspelningen för all del), släpptes som förstasingel.

papa Roach lovehateMen det där är det förmodligen inte särskilt många som kommer ihåg. Musikaliskt är ”Lovehatetragedy” en bagatell. Platt skräp som med rätta hamnat avsides i historieskrivningen.

Det vi minns däremot, det är omslaget.

Inom en genre som innebär sånt som ska vara tufft men oftast är raka motsatsen. Ni vet, blaffiga loggor, dödskallar, nördigt detaljerade målningar av drakar, monster, zombies och fan och hans moster valde Papa Roach nämligen att sätta en clean hårdrocksbebis på omslaget.

Hårdrock var, är och kommer förmodligen alltid att vara en genre som lägger gigantiskt vikt vid omslagen och därför i alldeles för stor utsträckning överarbetar dem så att slutresultatet bara blir lökigt.

Papa Roachs hårdrocksbebis är lysande i sig. Men mot en sådan bakgrund blir den ännu mer briljant.

Gräll bakgrundsfärg, hårdrockstecknet och ett par feta lurar placerade strategiskt på ungtuppens huvud. Det behöver inte vara svårare än så. Omslaget är inte bara coolt så att man trillar av stolen, det signalerar också en skön självdistans till hela grejen (en distans som trots allt kanske inte fanns i musiken, men ändå).

Än idag håller jag ”Lovehatetragedy” som ett av de fränaste skivomslagen genom historien. Oaktat hur skivan faktiskt låter.

Men så var det, det där med att ha en skön distans till det man gör och lira med humor vid sidan av allvaret.

Året hade hunnit bli 2007 när ”Lovehatetragedy” fick sin uppföljare. När hårdrocksbebisen tillåtits att växa upp.

malte xDå var det inte Papa Roach som stod för underhållningen. Istället hade det svenska punkbandet Malte X (vars breda genombrott fortfarande väntar på att inträffa) tagit över stafettpinnen.

Orkestern lösgjorde sitt album ”Försent…” och pyntade det med en lysande smörpassning till Papa Roach och just ”Lovehatetragedy”.

Den desillusionerade, identitetskrisande unga dam med tompava i hand som syns framför den grälla bakgrunden på ”Försent…” är den fem år äldre versionen av hårdrocksbebisen. Barnet som tappat bort den kommersiella hårdrocken, hittat punken och halkat in på en livsstil som förmodligen bara leder utför.

Malte X-omslaget är naturligtvis rent stilistiskt inte i närheten av lika snyggt som sin amerikanska föregångare. Men den stora humorn bakom gör att även detta ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Hur musiken låter?

Är det något förutom omslaget ”Försent…” har gemensamt med ”Lovehatetragedy” är det tyvärr det faktum att det musikaliska innehållet på intet sätt är i närheten av att mäta sig med sin omslagskonst.

 

 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras