Det är ett nytt år och med det också dags att sparka liv i en gammal följetong. Mina damer och herrar tillåt mig ge er årets första del av ”omslagsonsdag”.

Fulsnyggt.

På något annat sätt kan man inte beskriva omslaget till Red Hot Chili Peppers storverk från 1999 – ”Californication”.

Än idag har jag svårt att tolka vad det egentligen föreställer, eller kanske snarare vill förmedla, med ett brinnande inferno till himmel i den lyxiga poolens vatten och ett svallande hav uppe i himlen.

Men det skapar en överväldigande känsla.

californicationVarje gång jag plockar fram och tittar på det färgglada konvolutet är jag med ens tillbaka i 17-årsåldern. Tillbaka på 90-talet.

Jag vet inte varför just den bilden är så stark, men jag kan nästan in i minsta detalj återskapa scenen av hur jag sitter i en av datasalarna på gymnasieskolan och dagdrömmer om ”Californication”.

Jag hade läst om skivan i tidningarna och sett bild av omslaget. Efter år av frånvaro hade gitarristen John Frusciante återvänt till bandet. Dave Navarro hade sparkats ut. Efter fyra års tystnad var det äntligen dags för det där spännande bandet från Kalifornien att låta höra från sig igen.

Den där påtagliga spänningen inför hur det skulle låta kan jag frammana än idag. Den där speciella sortens längtan som jag inte vet om jag kan uppleva längre. Jag antar att jag drömde väldigt mycket om albumet och längtade till den releasedag då det skulle landa i brevlådan, hemskickad från någon av nätbutikerna som var så poppis då. Men det är just bilden från datasalen som ständigt kommer tillbaka. Från texthanteringslektionerna som främst ägnades åt att spela Warcraft 2 (långt före onlinespelets tid) och alltså att fantisera om Red Hot Chili Peppers.

Var jag på den tiden medveten om att Kalifornien var syndens högborg? Inte en aning, men jag antar det. Lika mycket som jag antar att jag, trots att det idag har en så intim plats i mitt hjärta, högaktningsfullt struntade i omslaget och omedelbart gav mig i kast med ett låtmaterial som skulle komma att bli ett av gruppens allra mest älskade istället. ”Californication” är än idag ett fullständigt fenomenalt album.

Vad jag däremot vet är att jag inte hade en aning om vad omslaget skulle betyda.

Det vet jag inte än idag.

Men det finns så klart flera gångbara teorier. Vissa kopplar kort och gott ihop den upp- och nedvända värld som omslaget gestaltar med skivans andraspår Parallell Universe. Det behöver inte vara svårare än så.

Andra menar att det är en direkt passning till Kalifornien och hur overklig verkligheten där kan te sig. Som ett paradis med touch av helvetet, beroende på hur man väljer att se på det.

En tredje vanligt förekommande tolkning är att omslaget basunerar ut budskapet att allt inte alltid är vad det tycks vara vid en första anblick.

Vad som är korrekt? Om konstnären bakom omslaget någonsin själv talat om sina tankar och konstens betydelse?

Vet ni vad? Jag har inte den blekaste aning och jag bryr mig inte alls om det.

Det enda som är viktigt är att det fulsnygga omslaget skapar en så oerhört tillfredställande känsla inom mig och att låtar som Otherside, Californication, Scar Tissue och Road Trippin’ alltid kommer ligga mig väldigt varmt om hjärtat.

 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras