Jag ska sätta mig på ett tåg i dag. Det är en av de bästa känslorna som finns.

Den där känslan av att vara på väg någonstans. Visst finns det inget bättre? Väskan är packad, du har en massa bra musik i telefonen och ett gäng tidningar att läsa. Det är trevligt att sätta sig i en bil och ta en roadtrip, men det är inte samma sak. Det är krångligare, mer obekvämt. Men att sätta sig på ett tåg, luta sig tillbaka och bara åka. Nej, det finns inget bättre.

Det blir en del tågresor ner till hemstaden, och visst är målet med resan alltid något trevligt. Det är kompisar som ska hälsas på eller födelsedagar som ska firas. Men jag kan inte hjälpa att jag tycker att själva resan är minst lika mycket att se fram emot som det som väntar i andra änden. Den där stunden på tåget när man sitter och ser lanskapet rusa förbi utanför, den är guld värd. Den skulle gärna få vara längre.

När jag fortfarande bodde i hemstaden så pendlade jag mycket med tåg, till jobb och skola. Och jag brukade komma till stationen, på väg hem eller bort, och se SJ:s snabbtåg mot Stockholm rulla in på spår 1.

Jag tittade på det där tåget med längtan i blicken. Det där var drömmen om att komma iväg till något större. Jag fantiserade om att hoppa på tåget och åka till Stockholm. Bara ta med mig det jag råkade ha i ryggsäcken och kläderna jag hade på kroppen. Lämna allt där hemma och börja om på ny kula i storstan. Låta mjölken stå och surna i kylskåpet och posthögen innanför dörren växa, tills någon undrade: ”Vart tog Fredrik vägen egentligen?”.

Om jag bara satte mig på det där tåget och kom iväg, då skulle ALLT lösa sig. Och den där längtan efter att komma iväg, den skulle stillas. Stockholm var målet och om jag kom dit så skulle jag vara nöjd.

Och nu sitter jag här, i Stockholm. Jag bor i mina drömmars stad och jag jobbar med det jag vill göra. Jag är faktiskt, med kanske några små undantag, exakt där jag vill vara.

Men ändå. När jag går förbi centralstationen och ser människor med resväskor och ser tågen som står på spåren. Då är den där igen.

Den där gnagande längtan efter att vara på väg någonstans. Den lägger sig aldrig.

Om skribenten

Fredrik Tideman

Journalist bosatt i Stockholm. Uppväxt på hårdrock. Har på senare år upptäckt charmen med annan musik, men tycker fortfarande att djävulen har de bästa låtarna.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras