I ett samhälle där man förväntas anpassa sig till standardnormen känner Liv Jagrell att det är på rockscenen hon verkligen kan vara sig själv. Trots att det uppenbarligen sticker i ögonen på vissa människor med en kvinna som frontar ett hårdrocksband.
– Om det finns manliga fans som på något sätt skulle ta illa vid sig av mitt sätt att vara eller det jag sjunger om så är jag inte intresserad av att ha dem som fans i alla fall, säger hon till Drefvet.

sistersin2Det står 2014 i kalendern. Sister Sin släpper sin fjärde skiva ”Black Lotus” och det betraktas fortfarande som något udda med ett band vars frontfigur är en kvinna som oblygt kliver in på en stereotypt manliga arenan. Det vore synd att säga att utvecklingen går fort framåt.

– Nu finns det ju fler och fler som tur är, men när jag började var det jättekonstigt. Det var inte många som peppade, det kan jag ju inte säga. Utan det var snarare ingen som peppade och det fick mig att sparka bakut. Sen kan jag tycka att det är mycket bättre nu, men jag får ändå så dumma frågor jämt, berättar sångerskan på telefon från Barcelona där bandet precis angjort under sin pågående Europaturné.

– Det händer i intervjuer, härom dagen fick jag till exempel någon intervju med frågan hur jag eftersom jag är kvinnlig frontfigur i ett hårdrocksband ska göra för att vara originell och skilja mig från de andra kvinnliga hårdrocksbanden som finns. Det skulle man ju aldrig fråga en man. För det finns ju så många hårdrocksband med män, skulle man fråga dem hur de ska vara originella i den uppsjö av band som finns?

– Det är extremt korkat i mina ögon. Det är inte alls peppande.

Liv Jagrell suckar. Exemplen på smaklösa intervjufrågor är nämligen fler.

– Jag kan få dumma frågor som, är du inte rädd att du ska skrämma bort manliga lyssnare för att du har ett ibland så aggressivt kvinnligt perspektiv? Men det är lite som att då skulle jag aldrig lyssna på Mötley Crüe i hela mitt liv för att det är så extremt manligt perspektiv. Fortfarande sticker man ut och är inte enligt normen i och med att de blir tvungna att ställa de extremt konstiga och idiotiska frågorna. Jag blir väldigt frustrerad eller provocerad av det så jag svarar provocerande tillbaka.

Hur kan det låta då?
– Som exempel, på den där frågan skrev jag bara tillbaka att om det finns manliga fans som på något sätt skulle ta illa vid sig av mitt sätt att vara eller det jag sjunger om så är jag inte intresserad av att ha dem som fans i alla fall. Då är de ju extremt korkade om de inte kan se bort från det. Det är samma grej som att jag skulle vägra lyssna på Mötley Crüe eller WASP för att de skriver ur ett manligt perspektiv.

 

Balls to the wall
sistersin3Den aviga inställningen gör sig mest påmind i intervjusituationer och bland de troll som befolkar nätets olika forum och kommentarsfält berättar sångerskan.

– Men jag märker det i vardagslivet också, att det är svårt för folk att kanske ta när någon tjej försöker vara framåt på det sättet som man är mer van vid att se kanske manliga chefer vara. Det är många som fortfarande inte riktigt tar det liksom.

– Det går hand i hand över huvud taget med feminismens utveckling, det går långsamt framåt, men det går inte fort och det finns fortfarande folk som motarbetar hela det här. Man vill ha ett jämlikt samhälle, men det finns det fortfarande väldigt många som är mot och då blir ju det här också en sådan grej.

Men i ärlighetens namn, de som står för en ålderdomlig samhällssyn må kanske märka ut sig, men den positiva feedbacken på en frontperson som Liv Jagrell som bryter normer finns naturligtvis också där.

– Jag har alltid velat vara en Rob Halford, eller en kvinnlig Sebastian Bach. Det är många som ändå ger mig mycket beröm för att jag har balls to the wall om man säger så och då blir jag jätteglad för då har de fattat vad det är jag vill få fram.

 

”Hittar man på ett eget yrke är man dum i huvudet”
sistersin4Apropå balls to the wall. Det är på rockscenen Liv känner att hon verkligen kan vara sig själv. Att hennes egensinniga scenpersona skulle handla om skådespel är en föreställning som omedelbart bör slås ur hågen. I själva verket är det tvärtom.

– Jag tycker ju att jag är mer mig när jag står på scenen än vad jag är annars, för det är där jag känner mig totalt fri och helt mig själv. Jag går inte in i någon roll utan jag är nog mer mig själv där, förklarar hon.

– Musiken är befriande på något sätt och man släpper regler och föreställningar man alltid går omkring med i vardagen när man står på scen, för då är man bara ett med musiken.

Känner du dig kvävd i vardagen med alla oskrivna regler?
– Absolut, det kan jag verkligen göra. I samhället finns väldigt mycket oskrivna regler och jag tycker att Sverige är ett sådant land där det ska göras efter en viss regelbok och det har aldrig riktigt passat mig. Då kan jag absolut känna mig kvävd av hela den mentaliteten. Allting ska vara stöpt i en viss form och är man inte stöpt i den formen så blir man betraktad som konstig och det är ingenting som uppmuntras eller tas tillvara på.

Du ska inte vara unik utan ställ dig i ledet…
– Ja, väldigt så. Det har jag väldigt svårt för, den delvis svenska mentaliteten. Jag säger inte att det är bättre mentalitet någon annanstans, det finns säkert olika sätt att se på det, men hela Skandinavien är rätt stelt. I till exempel USA upplever jag att de har en helt annan mentalitet när det gäller sådant, att man mer får göra vad man vill där och blir uppmuntrad att göra det. Där kan man nästan hitta på ett eget yrke och folk blir imponerade. Det har man ju svårt att göra i Sverige, man kan ju inte hitta på yrken i Sverige utan att folk tycker att man är helt dum i huvudet.

Mot den här bakgrunden är det kanske inte så konstigt att Sister Sin på ”Black Lotus” (som når offentligheten i mitten av den kommande veckan) fortsätter att låta som en aggressiv, om än ruggigt svängig, best.

– Det är inte så att världen blir bättre. Man är fortfarande i musikindustrin och den är som den är, världen ser ut som den gör, svårt att skriva glada texter…

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras