En av Sveriges största musikexporter under 2000-talet, mannen med den nylonsträngade gitarren och det unika sound som förde fram honom i rampljuset med ”Crosses” EP:n, genomför en kammarkonsertturné tillsammans med den svensk-tyska ensemblen The String Theory, en ”lapp-på-luckan”-turné omfattandes välkända spelhak som Royal Albert Hall.

När José González gjorde ett turnéstopp i Hamburg tog Drefvet tillfället i akt och slog sig ner för en intervju i det före detta operahuset Laeiszhalle och pratar karriärsutveckling, kommande soloalbum och att växa upp på Göteborgs musikscen.

*****

José González har skämt bort fans och kritikerkår med sitt melankoliska gitarrsound vilket har gett honom en trogen följarskara långt bortom Sveriges gränser. Sedan solopremiären 2003 har han dessutom hunnit släppa två album med sina barndomsvänner i Junip samt gett sig in i soundtrack-världen och skrivit musiken till storfilmen “The Secret Life of Walter Mitty” med Ben Stiller i huvudrollen.

Allt tog dock sin början när bandet Only If You Call Me Jonathan bröt upp och González släppte sin första solosingel, sjutummaren “Deadweight On Velveteen/Hints” 2001, som dock föll helt utanför musikradarn. Istället accepterade González att musiken skulle förbli en stimulerande hobby och gav sig in i forskningsvärlden och doktorandstudier i biokemi, men 2003 kom den plötsliga förändring som skulle leda fram till en hyllad solokarriär.

ZTV, Sverige’s svar på MTV och som gav oss flera välkända lekledare till dagens nöjesprogram, plockade upp titelspåret från EP:n ”Crosses” och tryckte in den i ”Veckans hitvarning” 2003 Ett fåtal veckor senare följer P3 upp och ”Crosses” hamnar på deras rotationslista av låtar som spelas ofta och för mycket. González slår mynt av situationen, tar en paus från doktorandstudierna och ger sig ut på en Sverigeturné – redan innan han släppt sitt debutalbum.

Två senare kommer också det stora internationella genombrottet. Sony BRAVIA plockar in González The Knife-cover av ”Heartbeats” i sin numera berömda reklamkampanj där 250 000 studsbollar studsar ner för en av de branta backarna i San Francisco.

Kampanjen sänds på bästa sändningstid och karriären tar fart med samma intensitet som studsbollarna forsade fram på San Franciscos gator, och sedan dess har González karriär gått spikrakt uppåt med utgångspunkt från det karaktäristiska nylonsträngade gitarrsoundet, meningsfulla melodier och texter samt en fantastisk röst.

Femton år senare reser José González världen runt med The String Theory och spelar på arenor som skiljer sig avsevärt från de scener han växte upp med på hardcorescenen i Göteborg i början av 1990-talet.

Tur med generna

Jag måste börja med att säga att det är kul att mötas upp igen. Senast vi bytte några ord var i samband med en spelning på Herrgår’n i Linköping 2003 och mycket har hänt sedan dess.

Om du ser till hela din karriär och hur mycket som hände inom loppet av 2-3 år, tänkte du någonsin mellan Only If You Call Me Jonathan:s ”Red Friend” och ditt genombrott med ”Crosses” EP:n att du skulle ha nått den här nivån som artist 15 år senare?
Jag hade nog inte den tanken alls då, det jag hade var mina tonårsdrömmar och ambitionen att spela i band och spela musik på heltid. När bandet splittrades upp [Only If You Call Me Jonathan] kände jag att det var ok att ha musiken som en hobby vid sidan om biokemin.

När jag väl fick uppmärksamhet för min solomusik så var det aldrig att jag längtade till att nå några höga mål för det kändes redan stort som det var, dels med skivförsäljningen och hur musiken spreds men också för att jag gjorde några av mina största spelningar redan då, som vid Hammersmith Apollo i London med 3 500 i publiken och slutsålt. Det kändes redan då som jag hade nått en slags peak (skratt) i min karriär som jag inte hade frågat om.

Nu har det gått så pass lång tid att jag har haft andra delmål på vägen. Det här året hann jag med Sydney Opera House helt själv, Red Rocks [Amfiteater utanför Denver] med bandet, The Brite Lites, och nu detta med orkestern och då ser jag framför mig hur detta skulle kunna vara fortsättningen med liknande spelställen – slutsålt och framförallt med en liveskiva ute så att folk kommer dit för orkestern och inte för att de känner till mig och ”Heartbeats” bara (skratt).

Jag kommer ihåg att hype:n i Sverige startade med ZTV där ”Crosses”-videon kom upp som ”Veckans hitvarning” och gav ett nationellt genombrott och sedan kommer covern av The Knife’s ”Heartbeats” som hamnade i den numera berömda Sony BRAVIA-kampanjen och som sändes på bästa sändningstid innan någon Champion’s League-match om jag inte minns fel.
Känns det som att du har haft mer ”tur” än andra?
Jag som studerade virus förstår ju vikten av att man kan pusha vissa saker så att de blir virala men man kan också prata om tur långt innan det, med generna (skratt). Min farsa har ju en bra röst medan min bror och min syster inte har särskilt bra röster (skratt) så man kan se det som genetisk tur.

Stilmässig tur kan man också prata om, att jag umgicks med folk som inne i den alternativa musiken och att jag kunde kombinera det med min klassiska stil och en estetik där jag försökte hitta något som var unikt. Medan andra bara försökte gör någon som var fint så hade jag vänner som var ganska pushiga med att försöka göra något eget och inte bara stryka medhårs utan också att uppvisa en konstnärlig sida.

Vilken betydelse hade den lokala scenen i Göteborg för dig och dina möjligheter att ta dig fram?
Jag tycker verkligen att jag fick medvind på många sätt dels med replokalerna – jag hann med väldigt många – där det var småpengar för att få tillgång till allt, även lokaler där det fanns tillgång till trummor och förstärkare och man behövde inte köpa allt själv, men även senare när man behövde vanliga replokaler där man släpade med sina egna saker. Om man jämför med andra länder verkar de ha det jävligt svårt om man inte är stenrik och har ett garage; på så sätt var Sverige och Göteborg perfekt.

Sedan hade vi ju musiktävlingarna där ungdomar fick pröva att stå på scen med riktigt ljud och ljus och med en publik. Det finns ju ”Unga kontraster” i samarbete med Göteborgs bibliotek, och också ”Musik Direkt”, och alla de saker som gav pengar utifrån hjälper ungdomar att komma igång.

Men ditt genombrott gick hyfsat snabbt. När kom du till någon form av insikt att ”jag kan leva på det här, jag behöver inte doktorera längre” och avslutade doktorandstudierna i biokemi?
Det var någon gång i maj eller juni 2003 efter ZTV med ”Veckans Hitvarning” och sedan att P3 plockade upp ”Crosses” på deras högsta rotationslista. De två grejerna tillsammans gjorde att jag märkte att ”Ok, jag kan ta en paus från biokemin men jag behöver antagligen inte gå tillbaka den närmaste tiden”, och jag fick uppskov i ett halvår. Min handledare och jag pratade om det och kom fram till att jag nog inte behövde komma tillbaka (skratt).

Det är en sådan skillnad att göra fyra-fem spelningar i månaden och behöva betala alla hyror i jämförelse med att vara på labbet nästan varje dag i månaden (skratt). Eftersom jag fick ett halvår kändes det tillräckligt för att kunna pröva på riktigt, och när jag väl hade tagit mig igenom de sex månaderna var det ännu mer tydligt med albumet som gick in på andra plats i Sverige samtidigt som jag hade börjat åka till London och bygga upp en karriär där också. Sedan dessa har det bara blivit mer och mer tydligt ju längre jag håller på.

Men du valde också att stanna kvar i hemstaden Göteborg. Många artister tar sig till större musikcentrum när karriären peakar för att komma närmare bättre kulturliv och -möjligheter. Vad ligger bakom ditt beslut att stanna i Göteborg?
Det har varit nya anledningar för varje ny period i mitt liv (skratt). Väldigt ofta har det berott på att jag varit i långa relationer, till exempel som med Yukimi [Nagano] som faktiskt flyttade till Göteborg från Stockholm och sedan bildade Little Dragon och då blev dom Göteborgs-baserade och så blev det att man stannade.

När det tog slut så var jag ju fri och gjorde en hel del spelningar med Göteborg som bas men kände heller ingen stress över att flytta, och så träffade jag Hannele som jobbar på Monki, klädmärket, som har sitt huvudkontor i Göteborg och då blev man kvar där igen. Och efter att vi fick en dotter känns det som att ”Göteborg är ju grymt för barn” (skratt).

Men det har varit väldigt många olika anledningar under årens lopp och jag har alltid stannat i Göteborg.

Men hur är det att vara en världsartist och samtidigt ha familj och pendla mellan rollen som artist, att gå på scen varje kväll under en koncentrerad turnéperiod och därefter vara en ”vanlig Svensson” även om det livet är allt annat än vanligt? Många artister jag intervjuat bara i år beskriver pendlingen som en tuff emotionell process.
Det där är något man måste träna upp, att hålla isär två olika liv och vara ok med att växla mellan dom. Förr var det betydligt svårare men nu med en dotter hemma så är det mycket tydligare att man har två olika liv.

Ett trick är att inte vara för bakis när man kommer hem, att man biokemiskt mår bra (skratt). Det är ändå lätt hänt, särskilt när man åker runt med en orkester och någon drar igång hög volym efter en spelning och man dricker några öl, men jag har tonat ner det mycket men kan fortfarande se tjusningen med att åka iväg och bli kadäng någon gång (skratt).

Nu håller jag dock ner antalet turnéer, vilket jag började med redan innan jag hade familj, just för att få ett mer stabilt personligt liv; och det är viktigt vilket jag kan ge som ett tips till alla som kommer in i den här karusellen. Jag tänker på artister som Avicii och att det finns en känsla av att man måste tacka ja till allt och haka på karusellen annars åker man ur men jag tror det är bra för alla inblandade. Det är ju svårt eftersom jobbet är din hobby och det är svårt att tacka nej till något kul som att spela och festa.

Fjärde solo-albumet 2019?

Det har gått några år sedan hans senaste soloalbum “Vestiges & Claws” kom ut i februari 2015 dock har åren varit hektiska. González har själv påpekat att han tidigare varit för långsam i skrivandeprocessen eftersom han har lagt för mycket tid på detaljer i musiken men under de senaste fyra åren har han mäktat med att turnera med “Vestiges & Claws”-skivan, förbereda livealbumet med The String Theory, planerat och begett sig ut på världsturné med The String Theory och blivit far till en dotter.

Med hänsyn tagen till de senaste fyra årens flängande över världen för att göra spelningar och tillbaka hem för att byta blöjor samt planera för nya projekt så är det imponerande att han också har hunnit med att ta sig ner till franska Grèz för en period av låtskrivande till den kommande soloskivan.

Du har ju en hardcore-bakgrund och jag kommer ihåg när du släppte din debutskiva ”Veneer” 2003 att namnet José Gonzaléz var bekant. Efter att ha letat runt i skivhyllan hittade jag en gammal sjutummare av Renascence som jag fick av en vän, ett hardcoreband som du och Elias körde ett kort tag. Hur mycket hardcore och punk finns det kvar i ditt liv idag?
Det var en kul tid (skratt)! Skivhyllan har ju nästan aldrig funnits men jag hade några tolvor och sjuor. Ibland plockar jag fram några skivor och lyssnar. Det finns vissa låtar som fortfarande känns jävligt bra (skratt).

Har du någonsin lekt med idén att det vore kul att starta om igen, bara för skojs skull?
Tanken har funnits men det blev aldrig att det blev av, istället plockade vi upp Junip som är från 1998. Renascence var ju ’94-’95 när vi var unga som fan (skratt) och vi bytte ju sedan namn till Sweet Little Sinister, spelade in saker men släppte aldrig något och då rann det ut i sanden. Hardcorescenen i Göteborg var ju inte lika stor då.

Det är snart fyra år sedan din senaste soloskiva kom ut, ”Vestiges & Claws”, och ryktet säger att du jobbar på ett nytt soloalbum som drar igång på allvar när du är klar med The String Theory-skivan.
Det stämmer. Jag fick ett stipendium för att skriva ett nytt album och var i Frankrike och satte ihop skisser till ett nytt album men efter att jag blivit farsa så har jag ägnat mest tid till det och att förbereda mig inför turnén med String Theory. Det har blivit några solospelningar, några spelningar med band och nu detta som är lite större.

Tanken är dock att fortsätta skriva och släppa nästa år eller nästnästa. Jag ska se vad jag hinner mellan turnéerna [med The String Theory] men det blir lite varje vecka åtminstone, men jag har inte några superstora förhoppningar eftersom jag har ambitionen att ägna mycket tid till min dotter och avlasta min sambo. Lite senare, med dagis, blir det en annan grej men nu blir det mycket hemmatid. Men som sagt, några timmar i veckan kan räcka för att köra igång projektet, skriva färdigt och sedan spela in.

”Vestiges & Claws” har ju delvis inspiration av Västafrikansk musik i flera låtar, t.ex. i ”Stories We Build” och ”Afterglow”. Fortsätter du på samma bana på den kommande skivan eller blir det något nytt?
Jag är fortfarande inspirerad av det och känner att det har blivit en del av mitt livesound, att ha tre-fyra låtar med den inspirationen. Just att kunna variera Paul Simon-aktiga traditionella låtar och Nick Drake-aktiga till lite mer ösiga och rytmbaserade låtar är väldigt kul.

Finns det någon tilltänkt ny cover eller något samarbete på plattan? Jag tänker på att du tidigare har gjort allt från Kylie Minogue- och Massive Attack-covers till The Knife-covern, och framförallt ett samarbete med ett av mina favoritband, Zero 7.
De vi spelar på turnén nu är ju Massive Attack och The Knife, men det blir inga på nästa album. Det är som att vi lade ner det med Junip och sedan slutade jag också med det av någon anledning. Men jag tycker fortfarande det är kul att spela covers live, särskilt de gamla låtarna som folk förknippar med mig.

Samarbeten blir det nog inte heller; jag gillar idén om att göra det simpelt på skiva och sedan bygga ut det med band och orkester på scen.

Zero 7 råkade jag träffa i London och dom frågade helt enkelt om vi kunde samarbeta. Dom är ju aktiva nu igen och har frågat om ett nytt samarbete så det kan bli något mer, men de ville helst bjuda in både mig och Sia [musikproducent och sångerska] men hon har blivit så stor att det blir svårt att få med henne också.

Du har släppt tre soloalbum vid det här laget. Är det en annorlunda process varje gång du inleder arbetet med en ny skiva eller har du ett inövat arbetssätt, en slags metod?
Vi det här laget har ju gjort fem skivor, tre soloalbum och två med band, förutom ganska många sidoprojekt så nu har jag ett arbetssätt.

Jag brukar först samla idéer, oftast gitarr och sångmelodier, och när jag väl ska göra göra färdigt skivan sätter jag mig ner och sållar bland alla idéer som jag har samlat ihop, pysslar ihop de tio-tolv idéer som låter bäst och jobbar intensivt med dom tills jag har en skiss till ett låtskelett, oftast gitarr och sångmelodi, och sedan börjar jag skriva texter. Ganska ofta kommer dock några ord in redan i den tidiga processen och även en del andra idéer. I den fasen är jag nu där jag har låtskelett till tio låtar, vissa till och med helt färdiga förutom texter.

Skriva text är nästa fas och det är en helt annan sinnesstämning; då är det penna och papper och skriva ner ord som blir till meningar samt skriva ner idéer. Ofta kör jag demos och sitter exakt med den dikatofonen du har [pekar på undertecknads Zoom H4n], spelar in och går sedan ut för en promenad eller joggingtur och får då idéer under turerna.

Det måste dock vara ett stort steg att sätta sig ner själv och ta fram skisser mot att repa ihop en turné med en hel orkesteruppsättning som nu med The String Theory? Det är knappast så att du kan ringa in alla när känslan av att ”nu vill jag repa” infinner sig.
Det är som sagt ett stort projekt som kräver långtidsplanering. Vid det här laget är det ju också stora spelställen som Royal Albert Hall som vi bokade väldigt tidigt och då byggde vi en turné kring den.

Vi har ett bra gäng med olika roller med en som tar hand om att samla rätt folk och sedan har vi tyskarna [The Berlin String Theory] som gör arrangemangen. Visst, det är roddigt men för min del är det inte så farligt, det är bara att allt måste göras i god tid.

Men du är inte den typen som känner att det är ”jobbigt” när andra är inne och fingrar på dina arrangemang och omarrangerar dessa? Det är trots allt din idéer som ändras.
Så har det definitivt varit med vissa arrangemang men jag börjar alltid med att ge dom fria tyglar och sedan har jag småjusterat vissa saker. Jag försöker dock låta dom ha sin konstnärliga integritet intakt men det är vissa arrangemang där jag har fått tjata (skratt). Det är först nu jag känner att jag kan stå för allt till hundra procent, men det är också tjusningen – varje band har sina kompromisser.

Orkestern är ju också ett band; dom som gör arrangemangen har en viss funktion, dirigenten har en vision och sedan har varje individ i orkestern sin egen stil, och att försöka bejaka allas små skavanker är också kul.

Framtiden: Föräldraledigt och solo-album

Vad händer härnäst på José Gonzalez-fronten efter The String Theory-turnén? Blir det nya skivan som står i fokus?
Precis, men dotter först och skiva därefter så det blir några månader nu med förhoppningsvis några timmar låtskrivande i veckan.

Då kommer det en soloturné efteråt?
Ja, det tror jag. Samtidigt blev den här liveskivan med orkestern försenad, den skulle kommit ut i god tid inför den här turnén, och i och med att den är försenad kan den ta lite uppmärksamhet eftersom det kan vara kul att följa upp den med fler turnéer.

Vi får se i vilken ordning allt kommer men liveskivan med orkestern och sedan skriva soloskiva och släppa soloskiva, och sedan turnera själv. Det känns som min core att köra solo, det är det jag alltid kommer försöka hålla vid liv och sedan kan jag göra övriga projekt vid sidan om.

Det är väldigt roligt att spela själv och att få gitarren att låta så mycket som möjligt, och jag gillade alltid Chet Baker och liknande artister, särskilt när de körde helt själva och väldigt simpelt med mycket fokus på sång och ett instrument. Det är det jag vill göra, nästan bara av respekt för den stilen, och det var målmedvetet att bli som dom från början. Jag såg hur andra artister började på det här lågmälda sättet innan man lade på mer och mer och blev, på ett sätt, mycket mer mainstream, och jag känner att så länge jag inte lämnar solouttrycket så är det ok med sådana slags produktioner.


Fotograf: Teresa Enhiak Nanni
Intervjun finns också publicerad på engelska i Messed!Up Magazine


 

Om skribenten

Jimi Nilsson
Skribent

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras