Olycksbådande, kolsvart och förföriskt vackert True Moon

Första gången våra vägar korsades var jag egentligen där för någon annan. Men när True Moon intog scenen och levererade sina postpunksgotiskaunderjords-salvor så var jag för alltid förlorad. Det kändes som att jag funnit något som jag inte ens visste att jag sökte.

Tänk dig detta scenario: Joy Divisions turnébuss får punktering mitt i Rågsved någon gång innan 70-tal rann över till 80-tal. Till undsättning kommer Ebba Grön för dagen förstärkta med Kajsa Grytt (jag vet inte heller varför).
Den brokiga skaran tar skydd i en replokal, åtskilliga timmar senare ramlar gänget ut med en nypressad rykande vinyl i högsta hugg. Precis så, eller typ så låter True Moons debutplatta.

Glasklart, eller hur?

Det är omöjligt att inte släpas över till de brittiska öarnas 70-80-tal när man lyssnar på True Moon.
Ljudbilden bär en Londondimmas täthet och musiken spretar som en färggrann tuppkam i Camden men är sylvass som en säkerhetsnål genom kinden.

Men tro för guds skull inte att det är punkigt höghastighetsmangel..nejnejnej..True Moons debutplatta är fullproppad med medryckande löjligt smittande melodier. Du vet de där som fastnar som tuggummi i håret.

Redan i öppningsspåret och första singeln Voodoo får vi essensen av skivan.
Den sätter sig som en Dr Marten rakt i solar plexus. Drabbande, olycksbådande, kolsvart och förföriskt vacker.

Sen finns det ingen väg tillbaka därifrån.

Alla (ALLA) spår på debuten bär på kraft som dynamit, attityd som ett högstadie, skönhet som en höstdag.

Debutplatta i all ära, en av årets absolut bästa är det i vilket fall som helst.