En av anledningarna till att jag gillade förra given ”Unto the locust” starkt – förutom den fantastiska musiken – var att den bara innehöll sju låtar. Kort, koncist och kärnfullt. Ett liknande koncept hade lyft ”Bloodstone & Diamonds” ytterligare ett snäpp. Här finns många guldkorn men också några låtar som drar ner på tempot.

machineheadbloodstonecdÅ ena sidan har vi låtar som brutala Killers & Kings, grooviga Ghosts will haunt my bones, meckiga Night of the long knives (som handlar om Charles Mansons sekt), tunga In comes the flood, rockiga Game over och snygga avslutningen Take me through fire.

Mycket bra låtar allihop där Machine Head visar att de är ett rutinerat metalband som förvaltar sina influenser väl. Här hörs spår av såväl thrash som heavy metal.

Å andra sidan har vi låtar som balladen Damage inside, instrumentala kollaget Imaginal cells och så Sail into the black. Den sistnämnda får jag ingen riktig rätsida på. Konceptet är lite coolt, men jag ser soundtracket till en ny ”Pirates of the caribbean”-film framför mig. Den är filmisk och storslagen, men också ganska tråkig.

De här låtarna är snarast stoppklossar som med fördel kunde stannat i klipprummet. Visst behövs det olika typer av låtar för att en skiva ska få ett visst flow, men resten av materialet är så pass dynamiskt att ”Bloodstone & Diamonds” hade fungerat bra ändå.

Med det sagt – jag ska inte klaga mer. Det är ändå en riktigt bra skiva som Machine Head har karvat fram. De har en av hårdrockens bästa gitarrister i Phil Demmel och en av hårdrockens bästa röster i Robb Flynn och 20 års erfarenhet som band. Det hörs verkligen.

Skivan är också inpackad i en produktion som måste hyllas. Den har djup, tyngd och är otroligt krispig. Det är inte 2014 års bästa skiva – men möjligtvis den mest välljudande.