The War on Drugs har hyllats och älskats för sin senaste platta ”Lost in the dream”.

Med all rätt.

Men på scen spricker den magiska bubblan.

 

Ett band som bara har en medioker platta som senaste punkt på sitt cv har naturligtvis allt att vinna på scenen. Även ett medelmåttigt album kan lyfta i ett liveformat om viljan och energin finns där, trots alla uttryck om att det är omöjligt att polera en bajskorv och så vidare.

Men hur blir det då när ett band har släppt en alldeles fenomenal platta? Ja, även då finns det såklart mycket att vinna. Musiken kan alltid förädlas ytterligare och en högstanivå kan alltid bli ännu högre.

Men det finns också mycket att förlora.

Den här typen av tankar flög genom min skalle när jag stod och betraktade amerikanska rockundret The War on Drugs på Münchenbryggeriet på lördagskvällen. Deras senaste alster till musikhistorien, ”Lost in the dream”, är förmodligen årets bästa platta. Den låter förvisso i mångt och mycket som ett smörgåsbord av musikhistoriska små rätter (Bruce Springsteen, Bob Dylan, Dire Straits, The Deportees för att nämna några), men låtmaterialet är samtidigt rent sprängstoff. För att inte tala om den oemotståndligt snygga produktionen. Flera av spåren bör utan problem kvala in på en hel drös årsbästalistor när 2014 ska summeras.

Men om ett band som The War on Drugs inte riktigt lyckas förmedla fullt ut till publiken kan en stor del av magin, det där ursnygga och oemotståndliga, ganska lätt gå förlorad.

Som en del av publiken på Münchenbryggeriet fick jag visserligen ta del av fina ljuspunkter som Under the pressure och Red eyes och då var det riktigt starkt. Energin och glöden fanns där. Stundtals var det faktiskt magiskt. Men jag fick även lyssna på när nestorn och Iron Maiden-Steve Harris-lookaliken Adam Granduciel och de övriga bandmedlemmarna höll åtskilliga gnissel-och-skrammel-jam-sessions, ibland lika långa som gamle Yvonne-sångaren Henric de la Cours lugg (jo, han var också i publiken). De är sällan lika underhållande för en biljettköpande publik som de kanske var i replokalen. Mellan jammandet och hitsen kändes heller inte engagemanget från scenen på topp.

Publikkontakt är inte obligatoriskt, men det är en viss fördel om den existerar. Nu kom jag på mig själv med att snarare stå och titta på de la Cours Leningrad Cowboys-lugg än på scenen.

Det här blev kanske lite gnälligt, men då vill jag poängtera det ovan nämnda: spelningen hade sina förtrollande ljuspunkter och – inte minst – ”Lost in the dream” är förmodligen årets bästa platta.

Lyssna på den i stället. Där är magin oförstörd.

 

Om skribenten

Daniel Cannervik

Journalist och kattägare. Bor i Stockholm men har en del av hjärtat kvar i Linköping. Högkvalitativ popmusik och mysig skäggrock får samma hjärta att rusa.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras