Weibenfalk
”Sekunder”
(Little Ape Music, 2015)

sekunder_mail_imageUlf Lundell ger sig ut på vad som sägs vara en avskedsturné. En turné som är lika lång som en genomsnittlig Lundell-konsert (det vill säga jäääääättelång). Eldkvarn fortsätter envist att turnera och turnera och turnera trots att frontmannen Plura uppenbarligen minst lika gärna spelar in slashasiga teveprogram med mustig matlagning.

Gubbarna syns och hörs överallt. Behövs det då en skiva med en artist som låter ungefär som en exakt blandning av de två?

Svaret är definitivt ja. I alla fall om det låter så bra som ”Sekunder”.

För det Weibenfalk gör är ungefär att ta det bästa från Lundell (att han använder sig av den senares musiker kommer knappast som någon överraskning) och det bästa från Eldkvarn och uppdatera det till något som låter mer modernt. Mer poppigt.

Han har absolut sina fördelar, men när man lyssnar på Ulf Lundell är det lätt hänt att man är så trött efter två låtar att man vill langa stereon genom fönstret och samtidigt gör Eldkvarn fortfarande hits, men det är lätt att tycka att det blir lite väl gubbmagat hurtigt när Plura och hans ålderstigna polare tar ton.

Men gör man som Weibenfalk och suger det godaste ur två lemonader (och därmed ofta landar inte jättelångt ifrån Lars Winnerbäck, minus det överdrivet dystra) kombinerat med en smakfull känsla för låtskrivande. Då blir det riktigt vass gubbrock.

Okej, Lena PH-synthen som öppnar Våra år är kanske inte det smakfullaste som kommer ges ut 2015, men överlag har Weibenfalk även ett gott handlag med elektroniska inslag. Bitvis är den elektronik som garnerar ljudbilden en mindre svärtad variant av vad som kan höras i sentida Thåström-alster. Vilket är högst smakfullt.

”Sekunder” bjussar rakt igenom på starka låtar som samtliga är betydligt mer omfamnande och varma en den svinkalla miljö som visas upp på omslaget.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras