NONONO
Popaganda 2014
2014-08-29

Jag skulle kunna göra den här skrivelsen kortare än Jan Gradvalls recension på First Aids Kit’s senaste album i DI Weekend.
Helt enkelt med bara: NjaNjaNja.

Men okej, jag utvecklar.

NONONO stegar upp på scenen lagom till att två hällregn dragit över Popagandas festivalområde och solen visar sig och värmer våra kroppar. Likt kläckande fjärlispuppor tittar besökarna fram från dyblöta ponchos och regnkappor och skakar av sig vattnet som nybadade hundar.

Nu jäklar ska det festivalas!

Men nä.

Vad som framgår av NONONO’s sångare Stina Wäppling mellansnack  är bandet välturnerande och väldigt glada över att vara hemma och spela i Sverige igen. Men det märks inte. Framförandet känns platt och sömnigt, vilket jag tycker känns konstigt.
På en USA-turné borde det väl vara rätt höga krav?

Det är egentligen inte förrän de spelar sin megahit Pumping Blood som det känns som att bandet vaknade till helt och hållet.
Då blev det ju nästan skitbra.

Och festival.

Jag läste i en intervju att Stina menar på att det är just svenskans lagom som gör att svenska artister slår utomlands.

Jag menar på att lagom inte gör sig på scen.

Om skribenten

Malin Karlsson

Inkonsekvent och nyfiken känslomänniska med rötter i Skåne men livet i Stockholm. Ständigt lyssnande. Flitigt bloggande. Punkt.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras