Året är 2015 och Nicole Sabouné står på toppen av sin karriär efter två mycket framgånsrika album två år i följd. Med debuten ”Must Exist” frigjorde hon sig från The Voice-stämpeln och med uppföljaren ”Miman” etablerade hon sig som en av den svenska musikscenens starkaste artister. Framgångar skulle nu skördas på den internationella arenan och Sabouné promotades i Tyskland och lyftes fram på festivalscener. Där och då var hon oövervinnlig, där och då blev en paus ofrånkomlig.

De snabba framgångarna medförde ett intensivt turnéschema och ett hundratal spelningar senare med två skivor i bagaget och en förestående utlandslansering i startgropen kom bakslaget – det fanns ingen paus för vila och det blev överväldigande mycket. Att slitas mellan turnerande och det ”vanliga livet” medförde att Sabouné pausade karriären på obestämd tid och inte förrän en mycket god vän fick ner henne till sin studio under 2019, efter fyra års paus från skivsläpp, vände allt. Resultatet blev EP:n ”Come My Love” med ett helt nytt sound.

När Nicole Sabouné gjorde ett stopp i Göteborg under sin mini-turné passade Drefvet på att fånga ett intervjutillfälle och diskutera hennes frånvaro från scenen, hur hon har utvecklats som artist under en åttar år lång karriär samt hennes nya, soundtracksinspirerade ljudbild på EP:n ”Come My Love”.

Efter fyra års paus: Redo för Europa

Det är riktigt kul att se dig tillbaka på den svenska musikscenen, det har ju varit en längre paus för din del där du bl.a. börjat studera, men i höstas släpptes ”Come My Love” EP:n och bara för några dagar sedan kom Titiyo-covern ”Come Along” ut.
Precis! Det var väldigt kul att släppa Titiyo-låten eftersom det inte var meningen att släppa den från början, det var bara en live-grej, men sedan gjorde vi en skiss i studion och så blev det ganska fett – just den låten är fantastisk. Det är kul att få sätta sin prägel på sina favoritlåtar ibland utan att det behöver vara så himla seriöst. Dessutom har jag ju kanaler där jag kan släppa musik om jag vill och det känns så otroligt befriande att ha det så.

Känns det som att du definitivt har kommit tillbaka på scenen nu eller är det mer av en ”Jag tar det som det kommer”-inställning?
Jag är ju en ganska seriös person och jag tar det på väldigt stort allvar oavsett vad jag gör (skratt). Det jag märkte efter pausen var att det betyder så otroligt mycket att få hålla på med musik, framförallt att få sjunga. Det är då jag känner att jag är i min absolut renaste form och så har jag definitivt känt efter de här livespelningarna.

När man är i det här sammanhanget igen, som jag mådde ganska dåligt av innan pausen av många skäl, inte bara musiken, så känner jag nu att det betyder väldigt mycket att få vara med igen och hålla på med det här.

Det var väl just det som fick dig att ta pausen – två skivor på kort tid och oerhört många spelningar.
Jag gjorde väldigt mycket spelningar när jag egentligen är en hemma-person (skratt) – jag tycker om att vara hemma.

Nu är jag superglad över att jag fått göra de två-tre fantastiska åren med oerhört många spelningar och få bygga upp ett självfötroende och ta kontroll över hur jag vill att det ska vara och hur jag inte vill att det ska vara – jag är oerhört tacksam för det. Men det var också väldigt nödvändigt att ta en paus.

Turnélivet skiljer sig ju väldigt mycket från en normal vardag som oftast bygger på mer rutiner.
Precis! Jag har ju alltid varit så sedan jag var liten att jag mår väldigt bra av rutiner och jag blir lite störd och mår dåligt när saker och ting inte är som det brukar vara. Det var väldigt svårt att hitta tillbaka till vardagen när man inte var ute och spelade; jag hittade aldrig in i mönstret och de rutiner som jag mådde bra av när jag inte var på turné.

Nu känns det däremot som att jag har något oerhört konkret att komma tillbaka till, men jag har ju också utvecklats som person och blivit mer flexibel idag – jag har fått jobba med den sidan av mig själv. Det gäller allt från mitt kontrollbehov till att vara oerhört inrutad i hur jag bygger upp mitt liv.

Men låt säga att du släpper ett tredje album som blir en stor succé, vilket finns skäl att tro då det finns stora förhoppningar bland fansen, och det öppnar upp sig för massor av spelningar. Hur skulle det fungera med de rutiner och den vardag du har byggt upp idag?
Det kommer faktiskt en tredje skiva, det kan jag lova (skratt).

Det är redan en konflikt med vardagen. Att vara borta varje helg en hel månad är superjobbigt när man pluggar heltid, speciellt att plugga det jag gör med mycket obligatoriska moment och många salstentor – det är ett pussel. Jag känner att jag pressar mig själv otroligt hårt just nu så jag måste vara vaksam och känna efter.

Men om det skulle dyka upp en Europa-turné nu så skulle jag absolut hoppa på det.

Det var väl på gång strax efter att ”Miman” släpptes, att du skulle lanseras i Tyskland? Du spelade bland annat på Wave Gotik Treffen.
Precis, det var ett tyskt bolag med i bilden då. Det gjordes ju någon liten lansering vet jag men det året är väldigt luddigt för mig (skratt).

Och den där spelningen på WGT; det är en av de värsta spelningarna jag någonsin har gjort vad det gäller upplevelsen. Medhörningen fungerade inte, ingenting fungerade, men det var tydligen en bra spelning enligt folk där vilket är fantastiskt med tanke på hur rörigt det var uppe på scen (skratt). Och visst var det kul att få spela på WGT, det är ju en ascool festival.

Om man tar ett steg tillbaka i din karriär. Du har ju en unik inblick i två helt olika delar av branschen och har jobbat både på den sidan som bygger en artist som ett varumärke, via The Voice, för att sedan ta karriären till indiesidan av branschen.

Vi har mött en del artister senaste året som har börjat på liknande sätt och en återkommande diskussion har varit hur lite kontroll man i början av karriären har över sitt artististiska uttryck. Musik, kläder, performance – allt bestäms av någon annan och problemet har varit att bli fri från det. Hur upplevde du din möjlighet att ha kontroll över din artistiska uttrycksform i början av karriären jämfört med idag, särskilt med tanke på att du gillar, som du säger, att ha kontroll?
Jag hade ju ett väldigt bra skyddsnät i början, Ola [Salo] och Nico [Niklas Stenemo] tog hand om det. Ola gav ju mig otroligt mycket artistisk frihet redan som mentor i The Voice, han gav mig jättemycket space och ville att jag skulle få kanalisera det som verkligen var jag och hade en otroligt viktig roll i det.

Sedan är jag ju stenhård (skratt). Min vision måste jag få utforska själv, det är jag som är skaparen av den och jag kompromissar inte med det. Det kanske också gör att processen tar mycket längre tid. Jag säger inte att jag alltid har rätt när jag jobbar med människor på ett musikaliskt plan, det är inte alls så att allt jag säger är ”the law”, men när det väl är klart och man ska ta det vidare in i branschen så står jag upp för mina ideal till 110% – jag skulle aldrig vika mig.

Hur reflekterar du över hur du har utvecklats som artist fram till idag med två skivor och ett hundratal spelningar i bagaget?
Jag har ju bytt skivbolag tre gånger vilket har spelat stor roll för mig eftersom jag har känt att jag måste orientera mig och jobba med människor som jag tycker om och som inspirerar mig, men också jobba med folk som tror på mig när man drar sig tillbaka under en period och som står kvar när man kommer tillbaka. Mitt management till exempel har stått bredvid mig i fyra år under alla mina val och tror fortfarande lika mycket på mig. Just det märks när man varit i alla de situationerna som jag har, vilka som väljer att stå kvar vad jag än väljer att göra.

Det är en viktig lärdom, vilka man vill ha i sin närmaste krets.

Det fanns folk som försvann när du valde att ta en paus?
Ja, men jag kan också förstå det eftersom det är så de jobbar. Det gäller bara att hitta människor som vill jobba på ett annat sätt. Inget är mer rätt än det andra utan det handlar om vilka som är kompatibla med det man vill göra. Och självklart personkemi, mycket personkemi (skratt).

Med Ólafur Arnalds som förebild

En fyra år lång paus från musik tog sitt slut i oktober förra året då Nicole Sabouné återvände till scenen med fyraspårs-EP:n ”Come My Love”. Efter åtta år har Sabounés låtskrivande utvecklats dramatiskt, likaså hennes musik. Indiepop-inslagen från det utmärkta debutalbumet ”Must Exist” är borta och har ersatts med ett dramatiskt och mörkt, men samtidigt vackert, ljudlandskap som för tankarna till band som Sigur Rós och Nils Frahm, samt en av Sabounés favoritartister de senaste åren, Ólafur Arnalds. Istället för fokus på starka poprefränger står sångrösten i fokus och dominerar ljudbilden.

Dock, hade det inte varit för en mycket god vän så hade hon kanske inte återvänt till scenen.

Med “Come My Love”-EP:n så förändrades ditt sound mycket. Det förändrades mycket mellan ”Must Exist” och ”Miman” också men nu är det nästan soundtracksmusik.
Allting har ju sin charm men jag vill vara en artist och person som ständigt utvecklas, var det sedan hamnar någonstans måste jag känna av i stunden. Visst låter det flummigt? (skratt)

Jag sjunger ju på ett visst sätt och har fått växa med min röst de senaste åtta åren, och samtidigt vuxit som låtskrivare, där jag kunnat reflektera över saker som vem jag är som låtskrivare när jag skriver en viss låt och hur jag vill att det ska låta. Sång är ju mitt huvudinstrument, det är det jag har att jobba med, hur den skall presenteras.

Att tänka soundmässigt göra jag nästan aldrig; jag tänker aldrig ”Nu vill jag att det ska låta på det här sättet” utan det blir oftast väldigt organiskt när man är i studion eller när man funderar över melodier.

Men det finns också mycket som jag avundas den första skivan för den har en lättsamhet som är svår att hitta tillbaka till ibland. Jag funderar även idag på ”Hur fick vi ihop det där? Varför låter det så? Vem var jag då?”. Det är fint att kunna se det så.

Jag läste någonstans att den första skivan var en läroperiod för dig som låtskrivare.
Absolut! Och jag var inte så central, Nico var ju väldigt central i skrivprocessen och jag lärde mig otroligt mycket av att jobba med honom. På andra skivan ville jag verkligen hitta vem jag var och hur jag skriver och just det blev en bra övergång för mig.

Berätta om det cinematiska, soundtracks-liknande soundet på ”Come My Love”. Det låter som ett science fiction-soundtrack blandat med Sigur Rós och Ólafur Arnalds.
Vad kul att du säger det, Ólafur Arnalds är en av mina stora favoriter och EP’n grundar sig rätt mycket i den typen av artister. Jag har lyssnat rätt mycket på soundtracks och instrumental musik de senaste åren, just för att hitta vilket ljudlandskap som passar till hur jag tänker att en låt ska vara.

Jag jobbade med Emil [Nilsson] på EP’n, som också är en av mina bästa vänner. Vi har samma smak när det kommer till filmmusik och är väldigt lika som personer, vilket innebär att vi kanaliserar saker genom musik på samma sätt. Det har varit så himla fint att fått jobba med honom kring detta för att han är så grym på det han gör.

Vi möttes i det och jag var liksom ”Jag lyssnar på det här just nu” och han svarade ”Men kom till studion så hittar vi på någonting”. Jag berättade vad jag var inspirerad av just nu, som ”Virgin Suicides”-soundtracket av AIR, att Ólafur Arnalds varit en superstor inspiration, Nils Frahm och Hildur Guðnadóttir, och han sa ”Ok, jag fattar grejen”.  Det var han som fick ner mig i studion igen och det är hans förtjänst att det blev någonting nytt.

I din vildaste fantasi hade dessa varit drömsamarbeten för dig.
Absolut! Jag hade inte tvekat en sekund! Ólafur Arnalds eller Nils Frahm, även Sigur Rós – de är alla fantastiska. Jag hade inte bangat för något av dom (skratt).

*****

Du gör de här fem spelningarna under mini-turnén, vad händer under resten av 2020? Finns det en plan för mer singel- eller EP-släpp, eller rentav ett album?
Jag kommer nog gå in i en skrivprocess efter spelningarna men jag tror inte att det kommer bli en EP som kopplas ihop med den första för jag har inte jobbat så innan utan har mer jobbat utifrån ett koncept vad det än har varit.

Varför det bara blev en EP i höstas var för att jag kände att ”enough is enough” (skratt). Jag orkade helt enkelt inte traggla temat längre och då släppte jag det. Nu har jag fått helt andra idéer som jag vill gå vidare med för att utforska en annan sida.

Men innebär det ett helt annat sound också?
Jag vet faktiskt inte – vi får se.

Nu har jag börjat lyssna på musik som inte är västerländsk, som Tinariwen och Mariem Hassan som är en av min absoluta favoritsångerskor just nu. Hon är från Västsahara.

Det är en helt annat typ av musik som jag lyssnar på nu, men det kommer att blandas med soundtracks så det kommer nog bli lite andra inslag (skratt).


Photographer: ©Richard Bloom


 

Om skribenten

Jimi Nilsson
Skribent

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg