Ni vet den där känslan av besvikelse som kan uppstå när en musikgrupp eller artist plötsligt slår igenom stort och hamnar på den breda massans radar.
Exakt den känner jag nu. I ett så sinnesrubbat sammanhang som utnämnandet av den nya Ica-Stig.

Det är egentligen tal om ren och pur elitism. Människor vill upptäcka saker, känna att de har något för sig själva och blir lätt besvikna eller tappar intresset om just det där egna över en natt får en väldigt mycket större publik. Det är naturligt. Det är så vi fungerar.

Exemplet inom musiken är tydligt. Lägger ni handen på hjärtat, visst har det hänt att ni känt ett styng av besvikelse när just ert favoritband fått en hit och hamnat på näthinnan hos den stora pöbeln? Visst har det känts som att lite magi gått förlorad när det ni hade för er själva plötsligt är på var mans (som dessutom inte har vett nog att förstå det briljanta på rätt sätt) läppar?

I mitt fall händer det i ett så paradoxalt fall som att Loa Falkman rekryterats som den nya Ica-Stig.

Paradoxalt för att Loa Falkman på intet sätt är någon doldis, paradoxalt för att han redan befinner sig i det breda rampljuset och för att för att rolltillsättningen av en känd skådis i en känd reklamfilm borde vara det allra sista som jag över huvud taget bryr mitt lilla huvud med.

Men jag känner besvikelse.

Det råder inga som helst tveksamheter kring att Loa Falkman kommer kunna axla rollen som en alldeles formidabel Ica-Stig. Han har alla verktyg i lådan för att rent av bli bättre än sin företrädare.

Men det känns som att det är under hans värdighet att bli någon form av gycklare som till extrapris ska sälja sill och kaffe till tacoätande, grillchipsflottiga, slentrianzappande svennebanan-lökar som sitter i soffan för att titta på kärlekstörstande bönder och episka manuskollaps till polisfilmer.

Ni förstår att jag överdriver, raljerar och slänger mig med grova generaliseringar, men det gör jag för att förtydliga min poäng.

Jag upptäckte Loa Falkman via Symfonin. Bidraget som kom sist i Melodifestivalen 1990 och sedan dess blivit snudd på odödligt. Sedan dess har han i min bok främst varit en gudabenådad sångare, men även en rapp, klipsk och inte minst rolig skådespelare.

Att han ska degraderas till att för den breda massan (de som i själva verket ger blanka fan i falkmannens kulturella kapital) kommas ihåg som den där festlige reklampajasen gör lite ont.

Loa Falkmans alltid så uppskattade spjuvrigheter ska inte handla om extrapris på syltad lök!

Och bara genom att uttrycka den känslan har jag hjälpt Ica ytterligare en bit på vägen i den så formidabelt lyckade och ständigt pågående reklamkampanjen som Ica-Stig faktiskt är.

 

 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras