Jag slutar aldrig att förvånas över film- och tv-seriers makt när det kommer till upptäckandet av ny musik.

Musikindustrins sedan länge utvecklade jaktmarker, att placera den musik man vill sälja i strategiskt utvald skärmunderhållning har förfinats in i minsta detalj vid det här laget. Jag vet precis hur det fungerar. Ändå blir jag överväldigad och knockad med mer jämna mellanrum än vad som borde vara möjligt.

Det är inte bara att kasta in en låt i en scen och sen är biffen kokt. Det tror alldeles för många producenter och slaktar både låtar och scener genom ett okänsligt handlag. Det måste uppstå en symbios, något som gör att de två medierna gifter sig med varandra och gör helheten större än delarna.

Jag fullkomligt älskar när det händer.

Det skedde senast igår. Jag har fastnat i serien The Blacklist även om tanken och uppsåtet i det stora hela förmodligen är bättre än själva slutresultatet. Det är verkligen vad man kan säga om första säsongens episod åtta ”General Ludd”. Ett avsnitt som i alla hänseenden är hackigt, odynamiskt och konstruerat och där begravningsscenen i slutet är rätt platt.

Men så har någon kommit på den briljanta idén att ljudsätta den med Radical Face, med Welcome Home, Son och allt bara lyfter. Det uppstår plötsligt magi. Summan blir plötsligt mil större än delarna.

Jag slutar aldrig förvånas och jag älskar det.

 

 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras