Hade Räserbajs blivit ett större och mer ihågkommet band om de hetat något annat än just Räserbajs?

Det är en väldigt relevant fråga. Trallpunken borrade sina klor synnerligen djupt i det svenska köttet på 90-talet och trots att de allra, allra flesta gängen producerade låtar med toner och textmaterial som rörde sig i samma skola är det bara vissa som fortfarande omtalas som något som faktiskt hade någon form av betydelse.

Orkestrar som De Lyckliga Kompisarna, Dia Psalma, Charta 77 och Coca Carola nämns alltjämt med värme och respekt när den där revolutionärt snuskiga tiden av punkvälde kommer på tal. Med all rätt. De är allihop gäng som gjorde något betydelsefullt och fyllt av kvalitet. Jag lyssnade osunt mycket på de där gängen under min ungdom.

Men samtidigt finns ett antal gäng som presterade minst lika bra, om inte ännu bättre, musik men som aldrig omnämns annat än i obskyrt kuriöst syfte eller med ogillande fnysningar.

Alingsås Räserbajs är ett av dem.

Räserbajs sjöng inte mer icke-rumsrena låtar än några andra. Musikaliskt hade de dessutom en fenomenal fingertoppskänsla för att hitta det medryckande och lättillgängliga.

Men de hette Räserbajs.

Därför är de sorgligt åsidosatta idag. Det blev bara en fullängdsplatta, men ”Noppriga tights och moonboots” från 1995 är faktiskt en av de allra starkaste plattorna från den omtalade eran. En bortglömd pärla som hade kunnat vara självskriven i historieskrivningen om namnet på konvolutet varit ett annat.

Heter man något så harmlöst som De Lyckliga Kompisarna kommer man uppenbarligen undan med att sjunga om att gå dit kuken pekar och dricka sprit och hålla käften medan betydligt mer återhållna alster om att sprit är räddningen från sporten och kvinnliga fisar obevekligt motas in i skuggan om man heter något med bajs i titeln.

Då hjälper inte ens dunderjävla hitlåtar som Jag, legend och Alinge Texas.

Så frågan är inte om Alingsås finest hade talats om med en helt annan respekt och suttit på en betydligt större portion kulturellt kapital om de hetat något helt annat, utan exakt hur aktade de hade varit.

Oavsett vilket. ”Noppriga tights och moonboots” är en sorgligt bortglömd gammal trallpunk-karamell som förtjänar att höras av fler.

 

 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras