Under min uppväxt var högtalarna i mitt rum fyllda av musik. Min favoritlåt när jag var 9 år var Europes “The Final Countdown”. Jag spelade den så många gånger per dag att min pappa sa att jag skulle tröttna på den. En varning jag tog allvarligt.

Jag begränsade lyssnandet till två gånger per dag och väntade till 3 minuter och 16 sekunder gått. Då började gitarrsolot.
Det kändes att det var äkta. Precis som att någon hade talat till mig, men utan ord. För orden förstod jag ändå inte riktigt, men jag sjöng med så gott jag kunde. Idag lyssnar jag inte på låten flera timmar i sträck.
Men när den spelas, sjunger jag med inombords och kopplar bort omgivningen.
Om jag sitter på ett café med någon och hör en låt jag känner till, är det svårt att välja om jag vill lyssna på låten eller engagera mig i samtalet. Det slutar med att jag lyssnar på båda så helhjärtat jag kan.
Helst vill jag berätta vem låten är skriven av och när jag hörde den första gången.
Trots att ingen säkert bryr sig känner jag att jag måste. Tack till er som står ut med dessa avbrott under det oändliga tedrickandet.

Jag var en av dem som spelade gitarr och sjöng på skolavslutningarna.
Med stort tuperat hår, långa shorts och stor t-shirt.
Tankarna låg svart på vitt.
Åsikterna var som inristade i mig.
Trots att jag pratade en del, var det nog inte så mycket om vad jag faktiskt kände.
Inte om det innerst inne. Kanske är det därför jag började skriva låtar.
Tillsammans med min gitarr lärde vi oss att uttrycka det svarta och vita.
Jag kämpade med att trycka ner strängarna med fingrarna som försökte bilda ett F-ackord i barré.
Det gick till slut.

De tankar jag hade när jag var yngre har utvidgats. Perspektiven har blivit fler och åsikterna är inte lika begränsade.
Det har stundtals skapat extrem förvirring.
Jag tänker på alla valen man slapp göra när det enda man ville var att lyssna på favoritlåten.
Men det tröstande med att göra val, sådana som kunde gjorts bättre, är att de mynnar ut i text.

Jag äger flera textböcker där jag vissa gånger bara skrivit ned några få ord eller ibland sju sidor fyllda av meningar som byter av
varandra. Vad det än blir, så blir det någonting.
Min singel “I’m Leaving” är ett exempel på den där förvirringen och för många val.
När inget är rätt men inte enbart fel heller. När man bara vill fly och vänta på att ett gitarrsolo ska tala ärligt till en.
Något som är äkta.
När man än en gång väntar på ett “Final Countdown” som räknar ner till stunden när allt ska bli självklart igen.

 

Naiivi – I´m Leaving

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras