Jag har alltid haft en jävla beundran för Dave Grohl. Egentligen inte så mycket för de band han har varit med i. Han har alltid gjort bra musik men inget jag höjer till skyarna. Foo Fighters är bra, jag brukar lyssna mycket på dem i samband med skivsläpp men sällan annars. Nirvana håller jag som ett av tidernas mest överskattade band. Probot? Nja… Them Crooked Vultures var väl mer spännande på pappret än i verkligheten.

Foo Fighters med Dave Grohl i spetsen.

Foo Fighters med Dave Grohl i spetsen.

Min beundran beror snarare på personligheten. Musiknörden. Multiinstrumentalisten. Och en jävla trevlig prick, verkar det som. Nu har han gjort ett av sina stora genidrag i karriären i samband med skapandet och lanserandet av Foo Fighters åttonde skiva – ”Sonic Highways”. En skiva som bara är åtta låtar lång men ändå ett mastodontprojekt som sträcker sig över hela USA, i tid och rum. Från New York via Chicago och Nashville till Los Angeles. Från 50-talets blues via 80-talets DIY-punk till dagens musikscen i de åtta olika städerna bandet besöker.

Skivan är alltså inspelad i åtta olika städer, åtta olika studios, och till skivan hör också den HBO-serie med samma namn som dokumenterade processen. I skrivande stund har fyra avsnitt gått i USA, SVT visade premiären i helgen. Varje avsnitt ägnas åt en stad och dess musikhistoria. Vi får träffa artister, studioägare, producenter och skivaffärsägare. Och så får vi till viss del se Foo Fighters spela in den för staden aktuella låten.

Serien Sonic Highways är så mycket. Det är en dokumentärserie om de olika städernas musikhistoria. Det är också ett dokument över USA och dess moderna historia. Och så är det en dokumentär om inspelningen av Foo Fighters nya skiva. Men det blir aldrig för mycket eller för rörigt, utan allt smälter ihop och blir – förutom en grym rockumentär – ett lysande komplement till att lyssna på skivan.

För skivan ”Sonic Highways” blir större av serien. Själva musiken på skivan skvallrar inte så mycket om var låtarna är inspelade, det låter som en Foo Fighters-platta. Det är på texterna som städerna har satt sin prägel, texterna var det sista Dave Grohl skrev innan låtarna spelades in. Och det är när man vet varför han sjunger ”A button on a string, and I heard everything” i Something from nothing eller ”New kids hear the sound of drumming, Mother Nature your summer is coming” i The Feast and the famine som musiken lyfter och låtarna får en större betydelse.

Det säger ju sig självt egentligen, att en skiva blir bättre om man går på djupet med varje låt. Men det är få band som orkar göra det så här ambitiöst. Dave Grohl och resten av bandet ska ha cred för Sonic Higways-projektet.

Och själva musken då? Som jag skrev i ingressen är Foo Fighters ett sådan band som jag mest lyssnar på när de är aktuella men sällan söker upp. Men den är bra, helt klart. Jag tyckte att föregångaren ”Wasting Light” innehöll några riktigt bra låtar och några som var riktigt tråkiga. ”Sonic Highways” håller mitt intresse uppe hela skivan igenom. Det enda jag saknar är en rockstänkare i stil med White limo.

Om skribenten

Fredrik Tideman

Journalist bosatt i Stockholm. Uppväxt på hårdrock. Har på senare år upptäckt charmen med annan musik, men tycker fortfarande att djävulen har de bästa låtarna.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras