Jag minns inte så mycket från den där spelningen i Himmelstalundshallen i Norrköping den 7:e Mars år 2000. Jag minns att The Ark var förband. Jag minns att Kent spelade Lilla Ego, men nu har ju inte det något alls med The Arks återförening att göra.

Jag har sett The Ark en handfull gånger live. Jag har lämnat spelningarna med exakt samma känsla samtliga gånger. Fullkomligt dränerad på känslor. Ola Salos predikande till massorna, hans unika förmåga att ska en publik på tusentals till en enig salig lycklig massa och det faktum att The Ark genom åren samlade på sig en rad riktigt fläskiga hits som passar som handen i handsken för maffiga utomhusspelningar.

MEN! Bandet gjorde sin sista spelning 2011. Man gjorde det efter konstens alla regler.
Man gjorde avskedsturnén.
Man gjorde en storstilad avslutning och man gick ut med flaggan i topp.
Jag har full förståelse för att man saknar fansen.
Jag förstår verkligen att man saknar känslan av att stå på scen tillsammans igen.
Jag förstår.
Jag gör verkligen det.
Man kan inte låta bli att känna sig lite lurad på något sätt. Jag är egentligen ganska glad.
Glad att få chansen att se bandet än en gång. Men..det kommer ju hela tiden ett men.

Jag vet inte, om jag ska vara ärlig. Det är ju ett helt okej sommarjobb, att dra ihop det gamla bandet och tjäna en slant. Hellre det än att plocka jordgubbar eller klippa gräsmattor.

Men jag säger nog ändå nej.
Man skulle nog låtit The Ark vara det vackra fjäderprydda lik det blev där på Gröna Lund.
Man skulle nog ha låtit allsången till Calleth You, Cometh I blivit den sista psalmen tillsammans.
Jag hoppas verkligen att jag har fel.
Men ibland var det faktiskt bättre förr.