Att sist av alla upptäcka låtarna och banden du inte visste att du älskade.

Det kan vara ganska frustrerande. Och alldeles fantastiskt.

Nu har det hänt igen – efter en spelning med Arcade Fire.

 

Känslan: Att alla andra människor i hela världen har gått och burit på en hemlighet där du har lämnats utanför. Det har smugits och dragits vita lögner. Och när du väl har blivit invigd i klubben – som alltså består av alla andra människor i hela världen – ställer du dig frågan:

VARFÖR HAR NI INTE SAGT NÅT?

För mig hände det bland annat med Kentuckys skäggiga americanastoltheter My Morning Jacket efter att Aftonbladets Markus Larsson tokhyllade dem på sin blogg sommaren 2011. Då gick det inte att undvika dem längre. Det hände delvis med kritikerrosade alternativcountrybandet 16 Horsepower när sambon många år efter deras storhetstid demonstrativt satte ihop en låtlista till mig med bandets ljusaste stunder.

I vintras hände det med amerikanska alternativrockbandet Deer Tick när en kompis drog med mig på alldeles lysande spelning på Debaser Hornstull.

En gång i tiden hände det med The Smiths. Och ärligt talat har det de senaste tio åren successivt hänt med stora delar av 60- och 70-talen om vi tittar på Bruce Springsteen, Elton John, Fleetwood Mac, Van Morrison och mycket annat.

Och i helgen var det dags igen. I höstas kom den där jag-har-nog-gått-miste-om-något-viktigt-känslan i och med det kanadensiska indierockbandet Arcade Fires senaste platta ”Reflektor”. Även om jag alltid vetat hur de har älskats av såväl kritiker som fans har jag aldrig tidigare haft någon relation till bandet. Inte alls.

Nog började jag fatta det när jag i höstas gav ”Reflektor” en ärlig chans, men i publikhavet under deras Sverigespelning på Gröna Lund i fredags, inför ungefär 12 000 fans, slog det till med full kraft. Rakt i mellangärdet. Oouff!

Som många av er redan vet: Arcade Fire är ett band utöver det vanliga. På scenen byter de instrument med varandra nästan lika ofta som de påbörjar en ny låt. Ibland bär de konstiga masker. Allt pendlar mellan en mörk massa och sprakande glitter, introvert och extrovert, hopp och förtvivlan, men mestadels är det otroligt mycket glädje i en högexplosiv färgkarneval. Och inte minst, de verkar sitta på en topphemlig låtsnickrarformel som få andra känner till.

Med Joan of Arc fick Win Butler och hans orkester hela Djurgården att gunga. Normal person fick åkattraktionerna att öka farten. I Wake up skapade de en allsång som får tv-motsvarigheten på Skansen att framstå som den gamla testbilden. Med Abba-hyllningen Chicuitita fick de oss att garva.

Och så under kvällen dök den upp, som en extra bonus och blänkande krona på verket. En av de finaste poplåtarna jag hört på länge – och dittills inte hade en aning om att jag älskade – Sprawl II (mountains beyond mountains). Det där lilla extra.

För Arcade Fires fans – alltså alla andra människor i hela världen – är den givetvis en välkänd hit från förra plattan ”The suburbs”, men för mig som stått utanför det hemliga sällskapet blev det en orientalisk electropopsmäll på käften i både positiv och negativ bemärkelse. Och jag kan inte låta bli att undra var Régine Chassagnes sagolika röst, underbart egendomliga uttal och smittande glädje har hållit hus i mitt liv.

Dels känner jag mig sviken av alla andra i hela världen.

Dels känner jag mig lite frälst.

Ja, det är märkligt det där.

 

 

Om skribenten

Daniel Cannervik

Journalist och kattägare. Bor i Stockholm men har en del av hjärtat kvar i Linköping. Högkvalitativ popmusik och mysig skäggrock får samma hjärta att rusa.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras