..av ljudtekniker, ljustekniker, scentekniker och tusentals tusentals människor.
Sen skadar det ju inte om det står ett kompetent band eller artist på scenen också.

Förlåt om vi tjatar. Men saknaden är väldigt stor nu. Det har gått för lång tid sedan man fick den senaste fixen i ådrorna. Den där kicken av eufori som ÄR livemusik.
Jag älskar och hyllar initiativen med livestreamade ”hemmakonserter”, det är helt rätt väg att gå just nu. Men det kommer ju tyvärr aldrig i närheten av känslan att stå där, mitt i smeten bland andra människor som delar samma beroende och sjukdom som en själv.

För det ÄR ett beroende har jag märkt. Det är något som fattas i mig. Det är någon pusselbit som saknas. Fast livet i stort sett lunkar på som vanligt (än så länge) så känns det ändå väldigt främmande.

Så därför tänkte jag dela med mig av några YouTube-klipp (ja det har blivit en hel del tubande på sistone ska erkännas) som jag ständigt återkommer till.
Du vet såna klipp som aldrig rostar. Ren och skär kärlek.

Det första klippet är från 1992 och jag tror nog att det är det klippet jag sett flest gånger på YouTube. Känslan. Råheten. Att varenda sekund är på liv eller död.
Det finns inte en enda sekund av det här klippet som är överflödig. Inte en enda.

Vi går vidare med ett lite mer aktuellt klipp. Första gången jag såg det var det som att tiden stannade upp. Allt runt omkring mig bara försvann. Jag hade läst recensioner om Robyns Roskilöde-spelning, det hade ju tydligen varit helt magiskt. Men att få se det här, att få höra DET gensvaret. Sjukt sjukt mäktigt

Det här klippet kanske egentligen inte är så storslaget i sig. Men för mig betyder det en hel del. Jag står där mitt i det stormande publikhavet nånstans. Jag står med stora ögon och hakan i marken. Jag var (inte lika mycket nu) ett väldigt stort Rage Against The Machine-fan en gång i tiden. Att få uppleva rockorkestern live var otroligt stort.

Morrissey. Vad han sysslar med dessa dagar låter jag vara osagt. Men att hans stjärna falnat kan han nog bara skylla sig själv för. Att han har en låtskatt är knappast en hemlighet.
Det finns ett klipp som sätter sig lite extra i hjärtat, ett klipp som kommit att betyda lite mer. Det ser ut som att det betyder en hel del för den gode Moz här också.

Tillbaka till modersmålet. Tillbaka i rampljuset. Jag vet ärligt talat inte hur många gånger det här klippet har rullats här hemma. Men hundratals minst. Den här energin som den ständigt unga Thåström visar är enastående, och hur han tar ett gammalt örhänge som Miss Huddinge och förvandlar det till en tidlös klenod. INGEN annan i detta land kommer i närheten. INGEN!

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst vad den här låten betytt för mig.
Om hur jag Brittifierades i hela min själ. Men Jarvis säger det bäst själv i början av klippet. Alla andra försök till förklaringar blir bara överflödiga.

Det finns oändligt många fler klipp att plocka av. Det är en aldrig sinande flod av minutrar som fyller hjärta och själ med värme, hopp och som ger det där ruset.
I brist på annat så får vi nöja oss.