Flogging Molly
Gröna Lund, Stockholm
2014-06-18

När Dave King, 52 år gammal, får feeling då blir han som ett barn. Då finns det ingen hejd på energin och de allra mest underliga infall ges fullt utlopp. Det finns inga spärrar, King klunkar sin Guinness (”all annan öl är suspekt, är den inte svart dricker jag den inte”) och kör ett race som långa stunder är väldigt underhållande.

Ett stackars fan långt framme vid staketet får höra att han ser ut som Dee Snider och att det är dags att gå och klippa sig. En rödhårig man med solbrillor pekas ut som icke pålitlig och någon bekant på VIP-läktaren får även han en släng av sleven. Allt med ironisk värme i botten naturligtvis och King tvekar inte att låta publiken fnissa på sin egen bekostnad. Inte minst genom antydningar om pessimism och ölfetma. Han bara kör helt enkelt.

Dave King är en show i sig, men om det tycks som om hans energi är oändlig ligger han ändå i lä i jämförelse med Flogging Mollys musikaliska leverans.

Här sparas det inte på krutet. Allt går i motorvägsfart.

Programförklaringen Drunken Lullabies, vars överstyrda rusighet alltid anleds av Bob Schmidts ivriga banjolir har ända sedan den kom till fungerat som en programförklaring för Flogging Mollys liverepertoar. Så även den här kvällen. Den matas ut tidigt i setet och det mesta som orkestern väljer att bjuda på hamnar i samma skola. Hetsigt, överstyrt, festligt. Till och med en välkammad melodi som Float får ett speedat uttryck på Gröna Lunds stora scen.

Det blir lätt lite för mycket av det goda när Flogging Molly trycker gasen i botten och ger speed ett ansikte genom knappa två timmar och 23 låtar, men samtidigt är det svårt att inte ryckas med när låtmaterialet är så oerhört starkt.

Man säger liksom inte nej till uppfordrande stycken som Requiem for a Dying Song, Tobacco Island eller What’s Left of the Flag.

Efter en välbehövlig andningspaus där orkestern tar tid på sig att komma ut till extranumren och där Dave King ensam sjunger stora delar av The Wrong Company med sin akustiska gitarr som enda komp innan bandet brakar löst igen i Black Friday Rule hålls den där fanan högt hela vägen in i mål.

När If I Ever Leave This World Alive klingat ut och Dave King dansar på scenen till Monty Python-klassikern Always Look On The Bright Side Of Life står det ganska klart att, ja, vi som står i publiken har precis lika kul som han den här kvällen.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras