24 Hours

07.00
Klockan ringer, jag slår upp ögonen. Jag vaknar lätt. Sömnen har inte varit djup på länge. Dröm blandas med verklighet och nätterna känns långa. Det jobbigaste är ändå att vakna, vakna och tro att allt är som vanligt men inse att allt är upp och ner. Jag ligger kvar en stund försöker samla tankarna, försöker hitta kraft. Till sist kliver jag ur sängen. Jag går och sätter på kaffebryggaren, sätter upp håret och tar på mig mina träningskläder.

08.00
Jag äter frukosten i soffan och minns hur du brukade sitta där bredvid mig. Du var alltid för trött för att säga något, dina ögon till hälften öppna till hälften slutna. Efter en kopp kaffe eller två brukade du bli talbar. Jag tyckte alltid det fanns något gulligt med den där extrema tröttheten. Jag försöker skaka bort minnet och flyttar mig in till köket. Försöker bryta rutinen, skapa en ny, något du inte varit eller är delaktig i. En så enkel sak som att äta frukost är plötsligt komplicerad.

09.00
Jag står vid dörren. Letar efter nycklarna. Jag har den packade träningsväskan på axeln. Jag hade egentligen tänkt dra ut och springa, som vi brukade göra, men minnena blir för starka. Så många år, så många gånger vi kämpat tillsammans igenom den där löprundan. Tanken på det gör att jag får svårt att andas. Jag bestämmer mig för att gå till gymmet, det är mitt, där är du inte lika tydlig i din närvaro. Jag behöver dessutom träffa folk, höra något annat än mina egna tankar. Jag blir arg för en sekund. Hur kan du ha så stor inverkan på mig? Jag ville faktiskt det här och jag vet att det var rätt beslut, men jag hade inte väntat mig att det skulle kännas på det här sättet, att jag skulle vara så vilsen. Alla dåliga minnen är helt plötsligt som bortblåsta, allt som är kvar är det fina, det man saknar.

10.00-11.00
Jag kliver in på gymmet och hälsar glatt på personalen i receptionen. Att låtsas vara glad funkar ganska bra, en självuppfyllande profetia, fake it til you make it och allt det där… Jag känner mig bättre till mods för här kan jag bara fokusera på mig själv. Jag hälsar på några bekanta och pratar en stund, om allt och ingenting, det hjälper en aning att fokusera energin på något annat än mina egna tankar och känslor. Ställer mig till sist på löpbandet och springer i 30 min, får en ganska stor dos adrenalin och svetten rinner när jag är klar. Världens bästa känsla! Fortsätter med styrketräning, när den inre styrkan inte finns kompenserar jag med den yttre, den fysiska, antar jag… Efteråt känner jag mig positiv och hoppfull. Men jag vet att känslan kommer avta när adrenalinet och endorfinerna lägger sig. Jag går in i omklädningsrummet, hoppar in i duschen och står där länge. Låter det varma vattnet rinna över kroppen, det är en tröstande känsla som omfamnar. Väl ute ur duschen tar jag snabbt på mig kläderna och packar ihop mina saker. På vägen ut vinkar jag återigen glatt hejdå till personalen i receptionen och hoppar sedan på nästa buss hem.

12.00
Hemma. Lägenheten ekar tom. Jag tänder lampan, tar av mig skorna och går direkt in och sätter på musik för att slippa höra tankarna så tydligt. Är noga med val av spellista. Inga låtar som påminner eller rör upp känslor. Någonstans innerst inne vill jag plåga mig själv, jag är sentimental och melankoliskt lagd men jag lägger band på mig själv. Skapar en ny spellista, vill ha nya minnen, jag vill börja om. Jag överväger tanken att köpa lunch, men bestämmer mig för att laga mat. Det kanske ska bli mitt nya jag? Vi var så bekväma du och jag. Nu är det slut med det. Jag ska bli bra på det här med matlagning tänker jag för mig själv. Det slutar med att jag gör pasta med tomatsås… men man måste ju börja någonstans.

13.00
Solen skiner in genom fönstret. Det är sommar och en extrem hetta har spridit sig över hela Sverige. Det blir tillslut olidligt att vistas inomhus. Varenda jäkel letar efter en fläkt, jag har tre stycken så jag antar att jag inte ska klaga, men i ärlighetens namn vet jag inte om det är värmen eller oron i kroppen som får mig att vilja fly från lägenheten. Jag tar en promenad runt Södermalm, här finns andra minnen, från en tid då du inte fanns i mitt liv. Jag kravlar mig fast vid dom, försöker tänka tillbaka på vem jag var då, hitta något som är bara mitt. Jag går upp för Götgatsbacken och stöter då på ett bekant ansikte… en av dina vänner. Jag hälsar glatt som om inget har hänt, vi utbyter några artighetsfraser men säger ganska snabbt hejdå. Inombords går något sönder, jag blir varm, andfådd och känner mig yr. Går in på 7 eleven och köper en flaska vatten och fortsätter senare in på H&M, mest för att de har air condition, har egentligen ingen lust att shoppa. Jag bara går runt i butiken, tittar och fördriver tiden… Tiden, detta märkliga ting som man alltid har för lite av verkar jag ha blivit belönad med i överflöd. En minut känns som en timme.

14.00
Jag rör mig hemåt igen försöker hitta tillbaka till den där hoppfulla känslan jag känt tidigare men den verkar vara som bortblåst. Jag tar upp mobilen och skrollar igenom mina sociala medier. Bestämmer mig för att arkivera alla bilder jag lagt upp på oss på instagram, att radera känns för radikalt, det gör för ont. Jag kan fortfarande inte greppa tanken. Hur något ena stunden kan kännas så självklart för att nästa bara vara borta? Men när jag tänker hela tanken klart så inser jag att det inte är sant, det här skulle gjorts för länge sen, men har förnekats av oss båda in i sista sekund tills det helt enkelt inte gick längre, allt bara exploderade. Kanske var det just det som utgjorde chocken? Själva explosionen, inte uppbrottet i sig? Jag fortsätter promenera längs söders gator.

15.00
Mobilen ringer. Jag tittar ner på skärmen, det är min bästa vän. Lättad och glad svarar jag. Hon undrar om jag vill åka ut till henne på Värmdö för att käka middag och ta ett kvällsdopp. Svaret är ett givet ja. Om det är någon jag har minnen med före vår tid så är det hon. Vi har varit vänner sedan vi var 6 år, ingen påminner mig bättre om vem jag är, ingen känner mig så väl! Jag börjar röra mig hemåt. Väl hemma tar jag fram en väska och packar ner det viktigaste, badkläder, tandborste etc. Jag sätter mig en stund i soffan och andas ut. Slår på TVn men den visar inget vettigt, jag vilar blicken där en stund och samlar kraft. Till sist reser jag mig upp, tar med mig väskan, tar på mig ytterskorna och börjar traska mot slussen.

16.00
Busschauffören kör vingligt. Som tur är har jag sittplats. Mina hörlurar är i pluggade och jag tittar ut genom fönstret. Bussen åker förbi Danvikstull. Minnen från när vi precis träffades blixtrar till framför ögonen. Du bodde där då, i det där huset uppe på berget. Det är redan 7 år sedan. Det känns som igår men samtidigt som en evighet har passerat. Många av mitt livs mest omvälvande upplevelser var du en del av, som stöd genom de svåra och med glädje genom de härliga. Sådant går inte att glömma, det vill jag inte heller, men jag vill att dom ska blekna en aning, inte ha samma makt över mig. Bussen lämnar Danvikstull och fortsätter ut på motorvägen mot Värmdö. Det är en frihetskänsla att åka Buss/bil på motorvägen och lyssna på musik, det har jag älskat sedan jag var väldigt liten. En känsla av att man är påväg någonstans, till en ny vacker plats där allt är möjligt. Himlen är blå och solen skiner än. Ett lugn infinner sig.

17.00
Värmdö. Jag och min vän rör oss ner till affären. vi börjar handla mat inför kvällen. Världens klyschigaste fredagsmiddag… Tacos (Surprise). Vi plockar på oss grönsaker och diverse tacotillbehör och börjar gå mot kassan. Du och jag har ju haft otaliga tacofredagar i våra dagar men på något underligt vis påminns jag inte om det nu. Det är en lättnad. Vi packar två välfyllda påsar och börjar traska mot lägenheten. Ljumna vindar sveper över huden och det doftar av hav från hamnen.

18.00 -19.00
Hela köket doftar tacos. Vi har dukat ute på balkongen och himlen har börjat skifta i en ljusrosa nyans. Vi slår oss ner vid bordet. Vi pratar om allt mellan himmel och jord. Det finns ingen som får mig att skratta så mycket som min bästa vän och nu infinner sig en välbekant känsla hos mig. En känsla av trygghet och lugn, ett fragment av vem jag brukade vara, eller kanske egentligen fortfarande är. Där och då lovar jag mig själv att jag aldrig ska förlora mig så i en människa igen, oavsett känslor ska jag bevara mig själv, minnas vad som är viktigt för mig, vem jag är utan någon annan vid min sida, och att vänskap står över allt.

20.00
Efter att ha dukat av och gjort i ordning i köket är jag och min vän nu på väg ner mot vattnet för att ta ett kvällsdopp. Härliga minnen från när hon och jag var små dyker upp i mitt huvud. Vi brukade alltid cykla ner till vattnet på mitt landställe och hoppa från ångbåtsbryggan som satt fast ganska högt ovanför vattnet på en klippa. Vi brukade ge varandra olika uppgifter. ”Hoppa som en groda” eller ”hoppa som men häst” osv. och så skrattade vi åt varandras halvtaskiga försök att likna det man precis fått i uppgift av den andra. Nu några tiotal år senare badade vi kanske inte på riktigt samma sätt. Själv har jag blivit lite utav en badkruka och behöver ex antal minuter på mig innan jag tillslut vågar hoppa ner i det ljumna vattnet. Himlen är nu starkare rosa med orangea inslag och vattnet ligger spegelblankt. Precis sådär magiskt som vid stranden där du och jag brukade bada om somrarna. Jag stannar upp några sekunder och bara tittar, andas och lyssnar till fåglarna.

21.00
Tillbaka i lägenheten. Efter att ha duschat och bytt om kokar vi oss varsin kopp te och sätter oss i min väns stora dubbelsäng. Jag skulle ljuga om jag sa att du inte finns med i tanken, men mest i periferin, som en suddig bild bortom det som är i fokus, och det känns okej. Jag skrollar igenom listan av filmer på netflix, och väljer tillslut ”Notting Hill” som både jag och min vän sett ungefär tusen gånger. Där kom den där sentimentala sidan av mig fram igen. Men denna gång kändes det okej. Att se karaktärernas sorgliga kärlekshistoria fick mig att känna mig mindre ensam, och en aning hoppfull. Kanske skulle den här känslan faktiskt gå över helt en dag.

23.00 – 06.00
Innan slutet av filmen somnar jag. Jag sover djupare den här natten. Men drömmarna är desto verkligare. Scener från filmen vi precis sett blandas med scener från verkligheten. Ditt ansikte är så tydligt, jag kan höra dina andetag. Du står nära mig men varje gång jag försöker röra vid dig försvinner du iväg. Jag försöker följa efter men du försvinner allt längre bort tills jag inte längre kan se dig. Kvar står jag och tittar ut i tomma intet.

07.00
Jag vaknar hemma hos min vän. Konstigt nog inte med samma ångest som morgonen innan. Även om drömmen var en aning obehaglig så fanns det något fint med den. Det var som att jag släppt taget, låtit dig gå för att göra plats för något nytt. En lättnad infinner sig i min kropp och jag känner mig helt plötsligt glad. Solen lyser in genom fönstret, jag hör fåglarna kvittra och känslan av hopp smyger sig sakta tillbaka.

 

MIKAELA – 24 Hours

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras