28 grader omtöcknande värme, läderbyxeintensivt och inte ett färgglatt plagg i sikte med undantag för killen snett bakom mig som dagen till ära har valt en turkos lädertopp med matchande kort-kort läderkjol ej lämpad för några som helst kroppsrörelser. På scen står brittiska Empathy Test redo att köra igång ett set melankolisk och refrängstark synthpop. Drefvet flanerar runt på tysk synth-, goth- och industrirocksfestival i Köln.

Scenen som utspelas vid festivalområdet Tanzbrunnen i Köln må för den oinvigda låta som vara hämtad från något surrealistiskt William Gibson-verk – dock inte helt utan sådana referenser – men för oss andra en helt normal syn i synthkontexter. Det obligatoriska färgvalet i kombination med frekvent förekommande inslag av läderbrallor är troligtvis inte det mest logiska valet i strålande sol och i den närmare tropiska värmen. Därav hinner Drefvets skribent övertalas av sin medföljande kameraassistent att hela det lokala utbudet av Kölsch-pilsner bör gås igenom innan frukost, med lyckat resultat för att hålla borta värmeslaget trots att smaken får en normalt avslagen Åbro att framstå som en exklusiv mikrobryggeri-IPA.

Tiden till trots – klockan elva en lördag förmiddag – är det med stor förväntan som vi beger oss till festivalområdet. Brittiska Empathy Test har med tre singlar och två ep’s i bagaget hunnit samla en stor skara fans vilket yttrat sig i en osannolikt lyckad PledgeMusic-kampanj inför debutalbumsläppet varför kampanjen idag har samlat in 482% av eftersökt belopp – det kommer inte bara ett debutalbum utan två av det skälet och dessutom på samma datum (varför inte ett dubbelalbum?). Mycket riktigt ansamlas också en ovanligt stor publik trots att det är första spelningen för dagen och att det är dagen efter Amphi’s officiella pre-party med obligatorisk hemgång runt sexsnåret på morgonen. Vi pratar dock om ett rutinerat publikgäng som snittar in på 45 välgödda år och som har lärt sig att småsova ståendes med en pilsner i handen samtidigt som man kan konversera på tre språk parallellt.

Extra kul med Empathy Test är att det är ett gäng ynglingar som funnit vägen in i synthen (eller electropopen enligt bandets egen utsago). I Sverige håller genren sakta på att kvävas i takt med att publik och bandmedlemmar enbart blir äldre och det kommer få nya, unga band, Rein får anses vara ett undantag. Därtill kommer det enligt undertecknad få nya band som är riktigt bra. I det avseendet är Empathy Test ett fräscht nytillskott. Därav följer bandet estetiskt inte gängse genreutstyrsel varför den nya klaviaturisten för tankarna till 90-talets grungepublik (det kommer sedermera avslöjas av sångaren att han är ett stort fan av Axl Rose).

Då många låtar håller sig på den undre bpm-skalan skulle det lätt kunna bli en halvtrist tillställning men låtmaterialet är så starkt, livetrummisen Chrisy Lopez är riktigt tajt samt att sångaren Isaac Howlett eldar på massorna konstant, detta i kombination med den allsångsvänliga publiken. Låtar som ”Here is the place”, ”Throwing stones”, ”Holding on” och ”Demons” – skribentens favorit – skapar allsångsstämning. En ur skribentens medföljande entourage – f.ö. samma person som nedvärderade Lustans Lakejer till Allsång på Skansen-nivå – sjunger högt i tonskalor som inte fått möjlighet att nå andras öron sedan Yngre Dryas men glädjen är total. Den enda smolken i bägaren är just att den tidiga time slot:en enbart erbjuder 40 minuters speltid trots att bandet har två nya album som släpps inom några veckor – snålt Amphi, snålt! – men när skribenten får fem minuter på tu man hand med bandet efteråt så var det tre mycket nöjda ynglingar som främst var glada över att ha överkommit nervositeten av att fått möjligheten att spela på en stor scen inför sin största publik någonsin.

Som fan av elektronisk pop/synthpop är Empathy Test klart värt att hålla ögonen på. Håll koll kommande veckor, då kommer två debutalbum – på samma dag!

Ps. Stort tack till Air Berlin som fortfarande inte hittat skribentens resväska…

Om skribenten

Jimi Nilsson

Musikindustriforskare, tidigare ljudprånglare i ett antal London-baserade studios samt numera semi-funktionell trummis pga ett otal misslyckade försök att syssla med idrott. Har rötterna inom den elektroniska musikvärlden och dyker alltsomoftast upp i synth-, industrirock-, trip hop-, drum & bass- och electronicakretsar men har ett brett musikhjärta som också omfattar postrock, indierock och en hel del punk. Äger en av Frank Zappas gamla Moog-synthar.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras