Markus Krunegårds femte platta är hans mest spretiga hittills, och det menar jag i all välmening. För även om ”Rastlöst Blod” far upp, ner och kränger åt alla håll och kanter så är det samtidigt Krunegårds mest tydliga, mest ärliga platta hittills.

Öppningsspåret och tillika första smakprovet från skivan Du Stör Dig Hårt På Mig är en käftsmäll till poplåt. En euforisk melodi klädd i svart. Med trummor som hade till uppgift att driva vinterdemoner ur kroppar. krunis

Men sen börjar berg och dal-banan som Norrköpingssonen konstruerat. Tommy Tycker Om Mig (nej inte den) känns till en början som vilken Krunegårdsk popdänga som helst. Men när maffiga syntslingor plötsligt lyfter låten trettio meter ovan jord. Ja då jublar man. Då fattar man ingenting, man skakar på huvudet och bara ler.

Att Markus Krunegård är en briljant textförfattare är hans sämst bevarade hemlighet. Han plockar ofta historier från barndomsminnen och uppväxtens dagar. Så även på denna skiva. Skillnaden mot föregående plattor är att texterna nu känns jämnare, mer genomtänkta. Att de tar mer plats än tidigare. De blir nu som ett extra instrument som gör musiken fylligare, mer levande. Hell Yeah Norrtälje är mitt bevismaterial 1A.

Höjdpunkterna på skivan är skyhöga. Krunegårds eget punkskramlande Fix You-moment i Under Broarna I Skanstull är rasande snyggt. Så även skivans högsta punkt Helli är värd att skriva meter efter meter om. Texten, musiken, drivet, energin. Snyggt. Så in i helvete snyggt.

Så Krunegårds musikaliska skildring av en Jackson Pollock-tavla är värd lovsånger och hyllningskörer i allra högsta grad. Den är spretig och oberäknelig.

Men tydlig och rakbladsskarp.

.