Det som skulle bli ett koncept över två skivor tog tillslut tre år att värka fram. Mörkret blev för övermäktigt för duon som envist vägrar att betitla sin musik postrock.
– Det behövs mycket mod för att våga följa en dröm eller ett ideal, säger Chris Burda, ena halvan av Collapse Under The Empire till Drefvet.

Skivan är 58 minuter lång, men avsätt mer tid än så. Ska ni på allvar lyckas tränga er in i den värld som Collapse Under The Empire skapar på ”Sacrifice & Isolation” är det koncentration och tålamod som gäller. Och som sagt, tid.

CollapseUnderTheEmpireDen tyska duon svarar för allt annat än något man tuggar i sig på en simpel kvart när elektronik och postrock tillåts mötas i ljuv samklang. ”Sacrifice & Isolation” är den mörka tvillingen till ”Shoulders & Giants” som släpptes 2011. De två skivorna hör ihop som yin och yang med ett koncept om frihet, om isolering, om döden, om vilka vi är och vad vi gör med våra liv.

– Den första delen, ”Shoulders & Giants”, skulle låta en aning mer hoppfull och euforisk för att kontrastera mot den mörka delen av historien. Personligen tycker jag att vi gjorde ett bra jobb att illustrera den med ”Sacrifice and Isolation”. Det blev ett album som inte öppnar sig så lätt och som kräver att lyssnaren tar sig tid att gå in i musiken för att verkligen ta den till sig, konstaterar duons ena halva Chris Burda.

Att sätta toner till det där mörkret skulle visa sig vara svårare än beräknat. Efter att ”Shoulders & Giants” sett dagens ljus var det lättare sagt än gjort för de germanska herrarna att gräva ner sig i källaren. Därför hann de släppa så väl albumet ”Fragments of a Prayer” (2012) som epn ”The Silent Cry” (2013) innan konceptet tillslut kunde tas i hamn den här våren.

– ”Sacrifice & Isolation” skulle ha släppts ett år efter den första delen. Men vi kände att vi inte var redo att utforska de mörkaste delarna av vår story. Många av låtarna som vi skrev efter att ”Shoulders & Giants” släppts var inte mörka nog för att passa på den andra skivan. Vi är glada att vi hade tålamod nog att ta oss den tid vi behövde och släppte vår mest framgångsrika skiva ”Fragments of Prayer” under tiden.

Att Sean Penn-rullen Into The Wild legat som inspiration för det koncept som nu slutligen tagits i hamn är kanske inte så konstigt.

– Vi siktar på att skapa den perfekta ljudupplevelsen som erbjuder lyssnaren att dyka djupt i vår musik med varje album vi skapar. Men den mest vanligt förekommande och mest passande beskrivningen av vår musik är förmodligen filmisk, konstaterar Burda.

Det gör att Collapse Under The Empire allt som oftast pekas ut som ett postrockband. En beteckning som får musikanterna att skruva på sig.

– Det är viktigt för oss att inte låta som ett klassiskt postrockband, men att vi betraktas som ett sådant är naturligt eftersom vi gör instrumental musik. Vi försöker pressa gränserna i genren med varje låt vi skriver.

collapse2Istället vill Burda framhålla de elektroniska inslag som duon väver in i sina sävligt vankande ljudkolosser till melodier.

– De elektroniska ljuden har blivit något av ett kännetecken för oss och spelar en stor roll i vår produktion. Den musik vi gör förändras på varje album vi gör. Ibland är de elektroniska inslagen minimalistiska och ibland är de bombastiska och aggressiva.

– Vår största styrka är att vi når en publik även utanför postrockscenen. Många människor som skriver brev till oss berättar att de upptäckte postrock genom oss. Man kan säga att vi utgör gränsen mellan postrock och det som finns utanför och det gör oss till ett passande band att fungera som en inkörsport till postrock.

Men tänker jag, det är fortfarande väldigt mörk, utdragen och svårtillgänglig musik vi talar om. Musik som man aktivt måste söka upp och omfamna för att kunna skapa en relation till. Med andra ord, Collapse Under The Empire har höga ambitioner, men seglar i motvind om de vill att fler än de redan invigda ska frälsas.

– Du har helt rätt, folk som lyssnar på Collapse Under The Empire behöver ägna mer än någon minut åt musiken för att bilda sig en uppfattning, men för många är rent av en minut för lång tid. Jag är övertygad om att vi skulle ha betydligt fler fans om folk tog sig lite mer tid att lyssna på oss. På grund av det har vi byggt vår fanbase väldigt långsamt, men varje nytt fan vi får blir ett fan för livet som inte kommer att överge oss inom överskådlig framtid.

Kanske är det just er han talar om. Men då krävs det, som sagt, att ni investerar mer än 58 minuter för att bejaka det mörker som precis släppts lös från Hamburg.

 

 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras