Göteborgsscenen har under årtionden gjort djupa avtryck i svensk musikhistoria och har utgjort jordmån för några av Sveriges största musikexporter genom tiderna så som The Knife, In Flames, José González, Ace of Base eller varför inte en ”ikon” som Mickey Dee, tidigare trummaskin i Motörhead och idag i det tyska ikoniska bandet Scorpions.

Som tidigare generationer av västkustband bygger den nya generationen vidare på traditionen och för arvet av Göteborgs-soundet ut i världen, och i frontlinjen för den nya vågen av Göteborgs-band återfinns en av Sveriges mest intressanta akter på flera år.

Med enbart några få Spotify-singlar i väskan påbörjade musikkollektivet Kårp en fantastisk resa i början av 2019 och när året var över fanns både ett debutalbum samt en nominering för årets nykomling vid Manifestgalan på listan över årets händelser.

Med ett ben vardera i electropop- och electronica-genrerna, eller ”dödsdisco” som de själva kallar det, släpptes debutalbumet ”Album 1” i april 2019, en skiva som triggar fantasier om universums mysterier och planeter som studsar förbi till ljudet av vackra analoga synthgångar.

När vi besökte Viva Sounds i Göteborg tog vi en tur ut till Kårp-studion för att prata med Anna-Maria och en av bandets tre hemliga medlemmar, Noface, ett samtal som kom att handla om att göra allt för låtens bästa, mystiken som omger bandet samt att arbeta tillsammans som ett kollektiv.

Ett händelserikt år för Kårpkollektivet

Ett band som blir nominerade till ”Årets nykomling” på Manifestgalan med enbart några singlar på Spotify måste ha ett bra utgångsläge för framtiden. Eller medför det bara press och stress på att göra något helt fantastiskt för att hålla sig kvar i rampljuset?
Anna-Maria: Jag tanker att det säkert blir det, att vi känner av det men att vi samtidigt är väldigt bra på att skita i all press. Vi tar liksom ner det på jorden och letar efter vår kärna och låter saker och ting ta sin tid.

Noface: Det är som att vi har en pakt där allt vi gör skall vara för låtens bästa och vi skiter väl egentligen i analysera för mycket. Vi släppte ju bara singlar i början, fyra stycken singlar innan albumet, och hade ingen tanke på att släppa ett album. Utifrån det tänkte vi bara utifrån varje låt, att just den skulle bli världens bästa låt, och jobbade fokuserat får att uppnå det.

Innan Manifest-galan visste vi redan att vi skulle släppa ett album och vilka låtar som skulle vara på det, och då hade vi redan känt av ganska tydligt att folk gillade det vi gjorde. Med albumet visste vi att det bara var mer av den varan (laughs). Pressen är väl kanske nu istället.

Anna-Maria: Precis, kanske mer idag i så fall. Vi var ganska trygga med att vi hade vårt lilla bibliotek som låg och väntade efter Manifest och som vi bara kunde ösa ur och jobba vidare med. Det har vi väl nu också, till ”Album 2”.

Just det är ju oftast det stora problemet, att man får all tid i världen på sig att släppa första skivan men ingen tid alls för den andra.
Noface: Precis och därför var det ganska tacksamt för oss att släppa singlar.

Men redan innan det här albumet [”Album 1”] så hade vi massor av låtar. Vi har säkert tjugo låtar som ligger på hög, mer eller mindre färdiga, men det svåra med Kårp är inte att skriva ny musik utan att skriva klart den.

Anna-Maria: Dessutom är vi ganska bra på att lugna varandra också om det nu skulle vara någon som tycker att det känns extra jobbigt under någon period.

Många jämför er med The Knife och Robyn och även om det finns något slags anda av deras musik som vilar över er så har Kårp också en egen identitet. Vad skiljer Kårp från alla band ni jämförs med?
Noface: Precis, det är ju kul jämförelser men till skillnad från The Knife och Robyn så har vi ju till exempel elgitarrer och vi bygger mycket av soundet på ljudlandskap från den vilket leder till ett mer organiskt sound än vad strikt elektronisk musik har. Och appropå hardcore och punkscenen som finns i det här huset [replokalen]; det smyger nog in en del metalgitarrer i våra låtar. Sedan har ju Anna-Maria ett helt annat uttryck och en annorlunda röst.

Anna-Maria: Det säger du bara för att vara snäll (laughs).

Noface: Men jämförelsen med The Knife är ju bara smickrande, Robyn också för den delen, och det är ett fint arv att bära vidare. Dom är ju baserade i Stockholm men kommer från Göteborg.

Att städer har en kultur och en tradition är bara något som är positivt och Göteborgs musikscen utmärker sig för att vara innovativ och kan slå i hela världen, vilket är imponerande för att vara den här lilla sketna hamnstaden i Norden. Det är ju fett att få vara en del av det.

Det är ganska ofta folk frågar hur det är att bli jämförda med dom och jag skulle nog säga att vi inte har någon ambition att vara något totalt nytt. Men vi brukar också tänka att vi inte bara är ett band.

Anna-Maria: Vi är väl snarare ett kollektiv som jobbar med allt och framförallt jobbar mycket med stämningar, och det blir mycket stämningar genom kläder, showen och visuals på scenen, som att försöka fånga det vi hör i musiken och uttrycka det på flera sätt. Det gäller allt, på scenen och saker runt omkring som foto.

Noface: Vi sätter prestige i att vi gör allt själva; vi gör alla plåtningar själva, alla omslag, musikvideos och sköter våra sociala medier – med hjälp av nära vänner dock.

Det är också därför vi brukar maskera oss. Anna-Maria är ju självklart rösten och ansiktet utåt men alla vi andra är utbytbara på det sättet. Det handlar heller inte bara om musiken; regissören till musikvideos är också en del av kollektivet Kårp.

Anna-Maria: Eller vår kostymör, eller Laser-Micke som har trettio år i laserbranschen och mest erfarenhet i hela Sverige – en helt fantatisk man – som tog sin omgjorda färdtjänstbuss där han stoppat in all sin laser och körde ner från Stockholm och hit för ett samarbete. Vi hittade en gammal industrilokal som vi körde hans laseruppsättning i när vi spelade in den senaste videon.

Noface: Det är tacksamt att kunna förklara den abstrakta idén med Kårp med att vi bara är representanter som är utbytbara och att man som kollektiv är stark.

Så det kommer sluta som i Ghost där alla bandmedlemmarna byts ut av Anna-Maria?
Anna-Maria: Men jag drömde en gång att jag kickade alla ur bandet. Det var väl kanske en konstig dröm för ni är väldigt viktiga (laugh), alla är lika viktiga.

Noface: Det säger något om din status i bandet (laugh).

Anna-Maria: Det fick bli en låt om det istället (laugh).

”Kårp kan ta vilken form som helst”

Estetik, performancekonst och visuella effekter kan lyfta vilket band som helst till kultstatus, särskilt i dagens musikbransch där olika uttryck i sociala medier och på scen är av avgörande betydelse för att dra till sig nya fans i en bransch som är ”mycket mer än bara musik”.

För Kårp genomsyras allt från foto till musik och scenuttryck av bandets mystiska estetik. Visuell kreativitet är lika viktigt som att sampla nysningar för att skapa ett unikt ljudlandskap. Det är dock inte bara den kreativa sfären som faller undet Kårpkollektivets kontroll, bandet försöker så långt som möjligt ha kontroll över allt – även om bördan ökar när fansen blir fler och vill ha mer.

”Album 1” har ju hyllats av kritiker, andra menar att den är för experimentell. I tidigare intervjuer går det att läsa att ni är fans av Aphex Twin, det ultimata experimentbandet. Hur mycket experimenterande är det i låtskrivandet?
Noface: Det kanske låte lite tjatigt att upprepa kollektivtanken, men jag tycket att vi beskrev det rätt bra i ett pressutskick, att det är som en skrotgård där alla slänger halvfärdiga idéer och då blir det nästan som ett varuhus där man kan plocka bland massa saker.

Vi har en server där alla slänger in idéer och när man tröttnar man på sin egen förmåga så plockar man där och då får allt allas prägel på något sätt.

Anna-Maria: Det kommer ut oväntade idéer av att jobba så och allt avslutas tillsammans på det sättet.

Noface: Det svåra har väl varit att släppa ifrån sig dom individuella alstrerna.

Anna-Maria: Just det, man vill bli tillräckligt klar med det man har tänkt så att man verkligen förstår vilken riktning det är på väg i, och då släpper man ifrån sig allt och välkomnar andras. Det är just det som är så roligt, alla idéer får uppmärksamhet i någon mån eftersom vi tänder mycket på varandras idéer.

Men vi fajtas lite ibland och det kan bli lite lag där man står på olika sidor men i slutändan vill vi, som vi sa förut, alltid låtens bästa.

Noface: Precis, man blir tvungen att vika sig för det, det är låten som bestämmer.

Men det är ett väldigt bra system som vi har med en öppen databas där man slänger halvfärdiga grejer, särskilt då man får slut på inspiration och kan låna av någon annans idéer istället. Vi träffas också varje tisdag och då experimenterar vi ganska mycket i studion t.ex. spela in nysningar och ha i musiken, och det är ingen som kan höra det när man lagt på effekter, det låter mer som Avicii varit i farten. Vi gillar att experimentera med hjälp av våra kroppar kan man säga.

Anna-Maria: Den nya singeln har någon slags [gnällande ljud] när jag sitter och knarrar vid mikrofonen, och sedan har vi vridigt och vänt på det ljudet och gjort det till en ljudmatta av knarr.

Noface: Vi var i Oscar Fredriks-kyrkan för ett tag sedan och hade med oss massor av olika prylar som vi bara släppte ner på golvet för att samla in ljud och så jobbar t.ex. Aphex Twin också.

Einstürzende Neubauten är ju också ett favoritband med samma typ av arbetssätt. Jag tänkte på dom när jag byggde en hylla nyligen med hjälp av spikpistol som drivs av en kompressor; den ska vi fan spela in eftersom den har en så jävla grym bas.

Appropå att ni jobbar med stämningar på scen. Ni har ju en estetik som passar musiken väldigt bra. Jag måste erkänna att jag bara har sett er live via YouTube och hört via vänner om era spelningar och vad jag har sett och hört så verkar ni ha en estetik som motsvarare mystiken i musiken.
Anna-Maria: Vi gör så för att vi inte vill begränsa oss så att det inte blir som ”Det här är det enda vi gör” utan vi vill hålla det öppet för olika uttrycksformer och influenser.

Noface: Och utvecklas på det sätter också. Det Anna-Maria sa om allt för showen; vi fokuserar inte bara på musiken utan det är viktigt att behålla öppenheten. T.ex. har vi vår egen ljusshow med oss och vi har fått lära oss allt om belysning och hur man programmerar ljus från grunden, vi kunde ingenting när vi började. Då får man ju ta hjälp av vänner till en början, för att lära sig, och de blir sedan som Borgs i Star Trek, assimilerade in i Kårp-maskineriet.

Kårp kan egentligen ta vilken form som helst.

Anna-Maria: Vi är som en liten fabrik.

Men vi drömmer oss iväg väldigt mycket under tiden vi skapar låtarna och sitter och lyssnar själva, ”Shit, det här ljudet låter så himla mycket rymd” eller ”Nu ser jag hur det kommer en planet när jag hör det ljudet”, och vi pratar ganska mycket i bilder. Det känns som att vi är skyldiga musiken att skapa ett bra uttryck för den.

Men att göra allt själva funkar till en viss del tänker jag. Med framgång kommer också mer jobb och jag misstänker att ni redan nu känner av mer jobb runt bandet eftersom ni efterfrågas mer, särskilt efter Manifestgalan. Hur går diskussionen runt det?
Anna-Maria: Eller så har vi det så lyxigt att hjälpen hör av sig till oss utan att vi har behövt att fråga om det. Plötsligt har vi blivit uppringda som av Laser-Micke som hade hört oss på radio och tänkte ”Shit, det låter precis som något laser skulle passa bra till, jag måste samarbeta med dom” och så hittade han ett nummer och ringde.

Noface: Det har varit sjukt lyxigt och bara rullat på. Vi har tre-fyra regissörer som har hört av sig till oss för att dom går igång på vår image som uppenbarligen är väldigt kompatibel visuellt och att man får en stämning via musiken, och då får vi ha möten helt enkelt. Vi har ju ett kontrollbehov och vill att idéerna skall matcha så klart.

Men vi är sjukt tacksamma för att folk har kommit till oss och alltid vid en väldigt bra tidpunkt. Men du har rätt, det är vansinnigt mycket arbete.

Anna-Maria: Det kanske inte blev supermycket mer efter just Manifest men sakta men säkert ökar det.

Noface: Det som är kul är att det är folk från hela världen som hör av sig.

Anna-Maria: Det var någon i Sibirien som ville ha post-autografer härom veckan till exempel – det är ju helt fantastiskt. Jag vet inte ens hur han hittade oss.

Noface: Och också Östeuropa, Indien, Sydamerika och också en hel del från USA. Jag tänker att vi bygger upp en infrastruktur just nu och sedan kan vi lämna över delar av den. Det är t.ex. så vi har gjort med Jubel [skivbolag, bokning och pr], de har numera kontroll över all bokning som vi tidigare tog hand om fram. Vi vill ju gärna kunna fokusera på allt som är kul.

Och slippa ta hand om icke-kreativa saker som bokningar och övrigt administration som bara ligger i vägen?
Anna-Maria: Precis, vi är väl inte suppertaggade på att göra det.

Noface: Samtidigt som man fortfarande kan bli besviken på grejer t.ex. när folk förhandlar om gager. På ett sätt skulle vi vilja vara den här fabriken helt och hållet.

Anna-Maria: Vi skulle bara behövt ha någon som har egenintresset av att vara administratör och vara bandmedlem.

Om vi återgår till den mystiska aura, bilden av bandet, som förmedlas via estetiken. Hur medvetet var det att skapa den bilden av bandet från början just för att fånga folks intresse? Bilder på er i början visade t.ex. alla bandmedlemmar utan maskering men efter det kom maskeringen in i bilden.
Anna-Maria: Från början var vi ju influerade av massor av olika saker och då var det inget medvetet val men det har väl växt fram en medvetenhet med tiden.

Noface: Allt har ju växt fram som ett intresse; det började med musiken och sedan kom saker efter hand. Jag har spelat i massor av andra band tidigare som inte varit så elektroniska men med elektronisk musik öppnas en ny värld av möjligheter, särskilt vad som är accepterat att göra. Du kan inte stå som ett indieband med rymdmasker på scen, ingen tar dig på allvar, men som elektroniskt band har du helt plötsligt en canvas som du får göra vad fan du vill med och det har funkat väldigt bra tillsammans med vår idé om kollektivet som skapar saker tillsammans.

Framtid: Musik på oväntade sätt

Om ni blickar framåt; rykten säger att ni redan jobbar med ”Album 2”. Är det mer strategiskt att tänka ”Vi släpper ’Album 2’ 2021 och singlar fram till dess”? Jag tänker att ni säkerligen lärde er att det var en bra strategi med två år av singlar innan ”Album 1”. Hur tänker ni nu?
Noface: Man kan nog inte förvänta sig ett album jättesnart.

Anna-Maria: Nej, det känns orimligt faktiskt med tanke på att vi behöver lite tid.

Noface: Sedan tänker nog vi på album som en slags sammanfattning av eror.

Anna-Maria: Exakt, en period som är tydlig för oss på något sätt, när många idéer har uppstått samtidigt och sedan får man försöka bena ur dom idéerna och det tar ju tid. Det brukar bli så att vi parallelljobbar med flera låtar samtidigt, det är roligast också. Men det får väl bli en singel till att börja med.

Noface: Precis, det kommer att komma släpp på lite oväntade sätt också kan jag avslöja, men mer än så kan jag inte säga. Vi kommer att släppa flera låtar till att börja med och så kommer vi att släppa ett album så småningom men vi kan inte riktigt säga när det blir.

Men man kan förvänta sig att det levereras musik på ett litet annorlunda sätt i framtiden som knyter an till konstprojektstanken

Och turnerande? Med tanke på hur ni hyllats i media för spelningar i Sverige så kanske ni också börjat blicka ut mot den stora elektroniska scenen i Europa och framförallt i Tyskland.
Noface: Det är klart vi vill ut och tänker man också från var folk hör av sig till oss så känns allt superinternationellt.

Anna-Maria: Man börjar känna sig lite taskig. Eftersom vi hörs i så många sammanhang och att folk hör av sig eller skriver ”Snälla, kan ni inte komma och spela i England” så börjar det kännas lite taskigt (laugh).

Noface: Men vi har faktiskt kontakt med ett skivbolag i USA, vi kan väl inte riktigt avslöja vilket det är, men det finns planer för det, vi vill ju så klart dit. Vi vill ju också till Tyskland. Jag är ju tysk från början och har bott i Berlin och älskar den tyska elektroniska scenen, och det känns verkligen som att ”Dit ska vi”. Det är bara en tidsfråga.

Men vi är ju också upptagna med allt annat och skivbolaget letar vilka vägar som är de bästa att ta för oss.

*****

Efter samtalet och en fotosession i Göteborgs hamnområde tar vi oss till Musikens Hus för att delta i en magisk afton med Kårp på scen. Därtill, sedan 2019 lagts till handlingarna och vi har äntrat ett nytt decennium har Kårps framgångar fortsatt. I dagarna blev bandet nominerat till Manifestgalans pris ”Årets synth” med debutalbumet ”Album 1”. Fortsättning följer – troligtvis ute i Europa.