Idag släpper återförenade Beseech comebackalbumet ”My Darkness, Darkness”, en gothrock-macka där man lika mycket gått tillbaka till rötterna som hämtat inspiration från oväntat håll.
– Man ska inte leka med elden heter det… och man ska definitivt inte leka med countryn, förklarar sångaren Klas Bohlin för Drefvet.

Det gamla är historia brukar det heta. Men jag vill ändå kasta en blick bakåt för att kunna förklara nuet. Till år 2002 närmare bestämt. Då släppte Borås främsta gothrockare albumet ”Souls Highway” medan superlåten Between The Lines som klarast lysande stjärna. En fullträff som orkestern i olika sättningar sedan hade problem att överträffa vilket sedermera ledde till ett långsamt insomnande. Men liket lever, Beseech är tillbaka på banan med ”My Darkness, Darkness”, en skiva som faktiskt minner om gamla tider.

Klas Bohlin, sångare i återuppväckta Beseech, ni är tillbaka på banan igen efter tio års frånvaro, ännu mer för din egen del, varför är bandet relevant igen?
– Jag och min vapendragare Robert Vintervind (gitarr) har under flera års tid snackat om att göra något musikaliskt. Egentligen var vi nog ganska tveksamma till att väcka liv i Beseech igen, men så hände det oundvikliga sommaren 2012, varsin gitarr, kalla öl och ett par nya riff – och jisses vad mycket Beseech det lät! Några dagar senare ringde vi upp Manne Engström (gitarr) om att träffas och snacka framtid. Tillsammans är vi på något sätt dömda till Beseech-soundet.

Du har ägnat dig åt flera andra projekt, så som exempelvis Depressive Art och The Fantastic People medan Beseech legat i dvala. Innebär detta att allt gammalt är dött och begravet? Hur avspeglar sig de där grejerna i ”nya” Beseech?
– Att gräva ner sig i retro-träsket kan ha varit bland det bästa jag gjort, kanske även för Beseech? När jag tog semester från Beseech 2003 var jag sugen på att testa något nytt med dragning åt sent 60-tal vilket kom att bli en enorm utveckling för mig som låtskrivare. Idag ligger allt fokus på Beseech och det är tveksamt om vi gör något nytt med de andra banden. Mitt soloprojekt finns där i bakgrunden, men är något som jag sysslar med i liten skala när lusten faller på.

Vill man ringa in Klas Bohlin och hans musikaliska verkande gör man det enklast genom att knacka på dörren till StudioMega. Det tycks vara där som alla trådar i hans musikaliska verkande knyts ihop.

– Faktum är att både The Fantastic People och Depressive Art har spelat in i den ”klassiska Beseech-studion” StudioMega, vilket även är av betydelse för vilka som ingår i Beseech idag. StudioMega är som ett musikaliskt tempel för oss, varifrån samtliga i bandet har någon historia att berätta.

– Jag, Robert och Manne Engström (gitarr i Beseech) träffades redan på 90-talet i StudioMega, via producenten Christian Silver. Manne var där och spelade in en platta med sitt death metal-band Fatal Embrace… det viskades tydligen i korridorerna om att vi i Beseech såg ut som hårdrockare, men att vi konstigt nog använde oss av flöjt, tjejer och stråkar på inspelningen. Nästa pusselbit föll på plats när jag träffade Johan Örnborg (bas) som precis hade börjat jobba för StudioMega och som tillsammans med Christian Silver kom att producera albumet ”Bye bye, dear everything” med Depressive Art. Håkan Carlsson (trummor) hörs för övrigt bakom trummorna i The Fantastic People och på den platta som vi gjorde med Johan i StudioMega. Angelina (som även körade i Fantastic People) hade sin audition för Beseech i StudioMega. När Beseech lades på is 2005, startade Manne, Robert och Christian Silver bandet Lavette…gissa var de spelade in?

Ett av de mer utmärkande spåren på fyndigt betitlade ”My Darkness, Darkness” är en synnerligen mörk cover på country-smycket Highwayman (som tidigare under vintern knäckte som fredagscover här på Drefvet).

Allvarligt, hur kommer man ens på den idén?
Highwayman är enligt mig en av de bästa låtarna som någonsin skrivits – Highwayman är större än livet helt enkelt, så är det bara. Vi förälskade oss i låten via en live-version av Johnny Cash. För Beseech’s del valde vi att tolka den till hundra procent på vårt sätt. Givetvis med stor omsorg på ett respektfullt sätt. Att jag sedan via en god vän, kom i kontakt med självaste Jimmy Webb som har skrivit originalet, som är en av världens kanske mest framstående låtskrivare, känns stort. När hans manager några dagar senare meddelar att Jimmy rå-diggar våran version, kändes det näst intill overkligt. Man sket ner sig liksom.

Varför går country och goth så väl hand i hand år 2016?
– Kanske på grund av att gårdagens gothare idag lyssnar mer på Townes Van Zandt än på Sisters of Mercy… jag gör det i alla fall. För Beseech del har vi tagit tillvara på kärnan och udden i countryn men förädlat uttrycket på vårt eget lilla vis. Svaret finns ju redan i vår version av Highwayman. Det finns en speciell underton av vemod i countryn som inte ska underskattas. Man ska inte leka med elden heter det… och man ska definitivt inte leka med countryn!

 

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras