Ser ut genom panoramafönstret över Mälaren bort mot karusellerna på Gröna Lund som redan är igång och snurrar – redo att ge säsongens drös med besökare en massa endorfiner och åksjuka.
Mittemot över vattnet vilar solen över Skeppsholmen och till vänster ser jag husfasaderna som ramar in Gamla Stans gränder och torg.

Det påminner mig om fönstret i Florens, med utsikten över fjällstaden Fiesole, och takvåningen som var alldeles för stor för en ynka person och gitarr. Jag drömmer mig tillbaka till när jag drack vin, åt gelato och skrev en betydelsefull mängd av låtarna till min kommande skiva. Alla upplevelser och känslor som nu ska få släppas ut och blomma fritt i världen.
Som den där låten som jag skrev i det lilla italienska köket med schackrutigt golv och kökshyllorna fyllda av massa sådana där gula toskanska porslinsfat handmålade med solrosor.
Känslan som sakta men säkert gjorde sig begriplig där på pappret.
Insikten som kom som en svallvåg, som en smäll rakt i nyllet, bärandes på en sanning. Hur en kärlek ibland kan kännas riktigt himla hopplös, men samtidigt så himla fin.

Det är förunderligt hur en kan hålla tillbaka de känslor som är starkast och vilken himla kamp det är inuti hjärtat. Men när tiden inte samspelar med hur vi känner är det svårt att veta vart en ska göra av de där känslorna.
Vi kanske älskar någon, kanske är det försent, kanske är det för tidigt eller kanske är det förgäves. Det går heller inte att fly från hur en känner.
Det vet jag nu.
Inte ens till Italien.

Tänker på när jag började skriva de här låtarna som snart kan bäras av en hand ingraverat i vinyl. Att det som känns fint med att albumet släpps nu är att det blir som en samling av minnen och vad de senaste åren givit mig.
Ett kollage av de platser, känslor och upplevelser som gjort störst intryck på mig. Allt från att vara nybliven singel med nyklippt hår på väg till New York för att för första gången resa iväg alldeles ensam på en sån där eat pray love historia. Resan till sommarkursen, som jag trodde var en vuxen college kurs (men som var öppen för så kallat pre-college – dvs flest 16-17 åringar), där de gulliga amerikanska 17-åriga kidzen var kvar i det där tänket att en blir “gammal” så fort en har fyllt över 20. Oh my gosh are you 25?! YOU DON’T SEEM OLD!, sa de till mig. Jag log och tänkte att om några år kommer de ha en helt annan världsbild. Men jag tänker nu att jag kanske skulle levt lite mer farligt i New York med 17-åringarna och deras fake ID:s. Jag satt istället mest för mig själv på den där kaffebaren på Bedford street och fantiserade att jag var som Patti Smith på 70-talet. Men det amerikanska självförtroendet inspirerade mig. Jag började skriva mer och vågade skriva utan hämningar. Dagarna i Washington Square Park, kvällarna i övningsrummen på 35 West 4th street. Jag skrev om allt jag behövde skriva om, och skriva behövde jag.

Allt från då till nu när jag skriver detta. Nu när jag är i Sverige när musiken släpps och inte i New York, inte i Italien och inte i Norge.

Norge ja, mitt fina Norge. Fina Trondheim och Oslo. Fem år är liksom både långt och kort att bo borta och Norge var liksom både långt och kort hemifrån. Alla galna 17-mai firanden som var som att bli salongsberusad, förälskad, vinna på lotto, och få en skrattattack på samma gång – på sin födelsedag. Hoppfullt vårljus och champagnefrukost och sina bästa vänner som med flagga i hand och leende på läpparna ropar GRATULERER MED DAGEN! Att vara i sina unga 20-år och inte ha någon aning om vad som komma skall, och inte bry sig så mycket om att inte veta det. Fem år var länge nog för att lära känna mig själv i den versionen som var mer fri sådär som en blir när en bor hemifrån.

Jag känner mig fortfarande lite ny här, tillbaka i Stockholm, tillbaka där jag kom från. Sitter här vid panoramafönstret på Fotografiska som är en av de favoritplatser jag saknat med stan. Här, vid bordet vid fönstret som jag med glädjens triumf lyckats norpa åt mig (alla vill sitta här), känns det som jag mer och mer börjar landa i min egen gamla hemstad. Kanske stannar jag denna gång, vem vet?

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg