Det blir liksom så mycket mer än bara en musikkonsert. Jag brukar höra till de personer som inte tycker att man ska analysera och dissekera musiken och dess betydelse. Bra musik är bra musik. PUNKT!

Men efter att andra gången på kort tid bevittnat en spelning med Michel Dida och Erik Lundin så kände jag mig tvungen. Lika imponerad som jag blir av energin i musiken. Den mördande basen som gör sitt allra yttersta för att knäcka alla ben i min kropp så är det språket som verkligen fångar mig.
Det svenska språket som jag är uppväxt med, som jag fick med modersmjölken är återuppfunnet. Det är återvunnet och spetsat med en realism som tar sig in under huden.
Istället för en konsert så fick jag en kvällskurs i det svenska språket, jag fick ett par timmars samhällslektion och jag har lyssnat så ivrigt på en lektion tidigare. ALDRIG.

Dida och Lundin gör mer för det svenska språket under en spelning än vad den eviga institutionen Svenska Akademin någonsin gjort. Hiphoppare i allmänhet och dessa två herrar just nu i synnerhet har en tendens att ta språket på vägar man inte trodde fanns. När de sedan väver in samhällsskildringar i förförande förgörande beats så är det fullkomligt omöjligt att inte stå storögd och suga in föreläsningen.

Vi skulle kunna fortsätta och diskutera låtar och låtlistor i dygn efter dygn. Det skulle i sammanhanget bara bli en parentes. Det är helhetsupplevelsen jag tar med mig. Det är återupptäckten av mitt modersmål jag fastnar för.

Det Zlatan gör med en boll, gör Michel Dida och Erik Lundin med språket. Låt Stå!

Fler av Daniel Melins sjukt grymma bilder från spelningen hittar du här!

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras