Dynasti.

En till låt om frihet – är det vad världen behöver? Det är lätt att sätta sin låt under luppen och till och med fundera på om det verkligen behövs mer musik – överhuvudtaget. Det känns som att varenda människa i mitt sociala medier-flöde gör musik. De jagar följare, försöker hänga med rätt folk och gör oblygt reklam för sig själva. Men jag är nog precis likadan.

Jag tror att jag vill att folk ska gilla min musik för att det får mig att känna mig delaktig. Bekräftad. Under min frikyrkouppväxt kände jag mig ofta utanför. Jag var inte som de andra ungarna i skolan. Eller jo, jag var egentligen precis som de andra ungarna, men jag tillät inte mig själv (eller tilläts inte av mitt sammanhang) att leva ut de känslor en ung människa är full av. Jag hade ständigt en uppdämd nyfikenhet på det där livet utanför, det som alla andra verkade leva.

Även om jag som ungt frikyrkobarn inte var den som basunerade ut mina åsikter, fanns de likväl där, under ytan. Jag bad till Gud att mina klass- och fotbollskompisar skulle hitta den kristna tron.

Det finns ett tillfälle som jag får kallsvettningar av när jag tänker tillbaka på. Den där musiklektionen i nionde klass, när jag stod framför hela min klass, förvisso på en privat kristen skola, och statuerade hur den mesta av profana (inte kristna) musiken inte var uppbygglig för människan. Jag var en ung Siewert Öholm. Men det dröjde inte många månader innan jag glupskt började lyssna på Eric Clapton, Jimi Hendrix, Pearl Jam och började studera musik på gymnasiet.

Det var i början av gymnasiet som mitt sinne började att öppnas, men först i 20-års åldern som jag började våga uttala mina tvivel och frågetecken kring min dogmatiska kristna uppväxt. För första gången började jag att lyssna på andra människors argument – på riktigt. Utan att fundera på hur jag kunde omvända dem eller försvara någonting jag länge känt var oförsvarbart. Jag hade vissa gånger under tidiga tonåren slagit knut på mig själv i samtal om himmel, helvete, synd och sexualitet. De åsikter jag hade haft innan kan tyckas absurda för många, men för mig var de självklarheter.

Att ta sig ur sådana tankebyggnader är svårt – för många omöjligt. Men jag lyckades och jag är så glad för det. Den huvudets frihet som jag idag känner är ingenting jag tar för givet.

Alla människor har ett bagage som måste hanteras. För mig är Dynasti hyllningen till varje människas livsviktiga frigörelse. Friheten att få tänka fritt, tänka stort. Att inte låta någon annan bestämma vad du ska göra med ditt liv. Den fria tanken är värd att slåss för – och defintivt värd att sjunga om.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg