Jag minns med glädje tillbaka på Rocktåg och Kalasturnéer. Att under en kväll proppa in massa bra musik, glada människor, peppade artister, krydda med lite god kyld dryck, och vid behov spetsa allt samman med fint väder.
Let´s Spend The Night Together är en given succé redan på förhand.

Okej okej..lineupen kanske inte är för alla. Svensk pop i grunden, alla från olika bakgrunder.

En Anders Wendin (moneybrother, pengabrorsan..du fattar) som är mer Nashville än Södermalm. Jag trodde att den där Wendinska nerven skulle gå förlorad när han inte flankeras av ett fullt band. När blåssektionen..eehh..blåser allt och alla av scenen. Men det visade sig gå alldeles utmärkt att framföra febrig soul i ett avskalat fodral. Reconsider Me lät som en Johnny Cash-cover (det var en komplimang) och den alldeles underbara popkaramellen Downtown Train hade fått självaste Mr Stewart att dansa på borden.
Wendin överraskade positivt, men jag hoppas att vi får se han med fullt band efter vinterns Så Mycket Bättre, du vet när det ska smidas medans järne..ääähhh du fattar..

Och så har vi Hurula..Robert Hurula.. Var bandet får all energi, all frenesi från har jag inte en aning om.
Jag skulle faktiskt ha full förståelse för om de nån gång bara skulle göra en ok spelning, jag skulle förstå, det är helt ok att ha en dålig dag på jobbet. Alla har vi haft det.
Men icke, jag vet inte riktigt hur många gånger jag sett det här bandet i år (det börjar närma sig tvåsiffrigt) och aldrig, ALDRIG har de varit i närheten av att ha en off-night. Det är plattan i mattan från första ackordet.
Från öppnande Kom Över Nu (va??!? världen vackraste avslutningslåt) till avslutande Ont Som Jag (va??!? världen grymmaste öppningslåt) så finns det inte en chans till andningspaus. Det är en underbart vacker orkan man hamnar i.

Weeping Willows. Magnus Carlson. Rösten. Känslan. Broken Promise Land. Den låten ger mig fortfarande gåshud över hela kroppen.
Det känns som att bandet har allt på sin sida. Det börjar skymma. Kylan börjar ta över, och från scenen skapas toner som är så värmande, så känslosamma. Weeping Willows har nog aldrig låtit bättre än vad de gör just nu.
Du fattar säkert. Det är soul i sin allra vackraste form.

Och sist ut var pop-prinsessan från Uppsala. Veronica Maggio har störst publik. Drar ner högst jubel. Skapar den mäktigaste allsången.
Är sådär löjligt cool på scenen.
Vet du vad?
Det räcker så.

Om skribenten

Ricky Holmquist
Chefredaktör

Östgöte med pophjärtat bultandes för storslagna ord och vackra känslor. Tidigare publicerad i bland annat Folkbladet, NT, Corren och Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras