Vit Päls
Popaganda
2014-08-30

Det är först när Carl Johan Lundgren säger att det är dags att köra Loving You Was Crazy Shit en sista gång och sedan sjunger den med inlevelse som att den är riktad till varenda enskild själ i hela publiken som det på riktigt känns att det är ett avsked vi bevittnar.

Från start tar sig Vit Päls nämligen an sin sista spelning någonsin som vilken spelning som helst. Den brokiga skaran från Malmö släntrar ut på scenen, som är i största laget för att bandet trots sin numerära storslagenhet ska kunna fylla upp den, och spelar som om det inte är något speciellt alls med den här eftermiddagen.

Frontman Lundgren är underfundigt festlig i sina mellansnack men nämner inte ett ord om att Vit Päls beslutat sig för att lägga ner verksamheten och att Popaganda-framträdandet är det sista vi ser av orkestern på en scen. Bandet levererar sina bitar starkt, men knappast med det övertaggade driv som man kanske hade kunnat förvänta sig av människor som går all-in en sista gång.

Det är bra. Men inte så intensivt känslosvallande som det kanske borde vara.

Men vem är jag och stå här och bestämma hur emotionella Vit Päls ska vara när de stänger butiken hinner jag tänka innan det plötsligt vänder.

För när slutet närmar sig är det som att det ändå går upp för bandmedlemmarna att det är definitivt. Poporkestern ska säga adjö. På riktigt. Och då kryper känslorna ut utanpå popkostymerna. Då kommer det där med att göra det lilla extra också i i fokus.

Vit Päls har en backdrop som är minimal i förhållande till scenen och är ett band vars budget knappast tillåter några utsvävningar modell scenshow, men mot slutet sprutar de ändå konfetti ur för ändamålet inhandlade konfettirör och allt känns fantastiskt genuint.

Då känns det att det är något speciellt vi får bevittna. Att den underfundiga poporkestern faktiskt säger hej då.

Loving You Was Crazy Shit klingar ut. Vit Päls bjuder på Livet är underbart innan det verkligen är slut, men det är den där hitlåten och dess ord som hänger sig kvar.

Vit Päls älskade sin publik och publiken älskade bandet tillbaka. Tokigt. På riktigt.

När bandmedlemmarna får rosor av festivalarrangörerna och bugar sig inför publiken rullar det tårar ner för många kinder.

Då är ögonblicket speciellt.

Adjö.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras