Det är något med Louise Lemóns röst som är så fantastiskt hypnotiserande, att den dessutom
omges av mörker, hoppfullhet och ytterligare lite mörker sätter bara ljus på min tillvaro.

Den rykande färska singeln Devil tar oss med till samma dystopiska landskap som vi trampat i tidigare. Det är kargt, slitet, det är jobbigt att andas men du slås av skönheten.
Jag har aldrig upplevt Grand Canyon mer än genom en tv-skärm.
Men det är lite så jag tar till mig Louise Lemóns musik. Storslaget och hänförande.
Du vet sådär rasande fint så du kan förlora dig i timmar. Man bara..är.

”det finns ett sound, som en blandning mellan ångest och frihet, som jag alltid letar efter” – Louise Lemón

Nej Louise Lemón är inte ett hushållsnamn, hon borde vara.
Det har gått några år nu sedan jag upplevde hennes urkraft på scenen första gången, och jag står fortfarande frågande till varför inte allt och alla går och nynnar på hennes dödsgospel.

Det är helt sjukt egentligen att så många människor i detta land går omkring helt omedvetna om denna musik, om denna röst, om detta vackra mörker.
Tänk så mycket finare allt skulle vara om fler människor upptäckte det här.
Nu ser vi till att så blir fallet.