Liturgy
”The Ark Work”
(Thrill Jockey, 2015)

Greg Fox, Bernard Gann, Hunter Hunt-Hendrix, Tyler Dusenbury. Foto: Kevin Shea Adams

Greg Fox, Bernard Gann, Hunter Hunt-Hendrix, Tyler Dusenbury. Foto: Kevin Shea Adams

Känn på titeln – ”The Ark Work”. Den lovar stort. Det låter som ett magnum opus. Som att det här är verket som kommer att bli Liturgys eftermäle på den här jorden. Jag utnämner den till årets snyggaste titel. Hittills, men något säger mig att den kommer att stå sig.

När jag lyssnar igenom skivan första gången kommer jag att tänka på The Knifes ”Shaking the habitual”, en skiva som delade lyssnarna i två läger: De som älskade det och de som inte fattade det överhuvud taget. I det här fallet sällar jag mig till den första skaran. Jag vet inte i hur många texter jag har poängterat det, men här kommer det en gång till: Jag älskar musik som inte stryker medhårs. Det ska vara komplicerat att lyssna. Det ska ta tio gånger innan man greppar en låt helt. Bandets ledare Hunter Hunt-Hendrix resonerar så här i en intervju med Pitchfork:

“There is an ethic to this: I want to make people uncomfortable. And I believe I have a task to make people question their identifications with a culture.”

Med sina två första skivor har Liturgy, och Hunt-Hendrix i synnerhet, fått utstå hat från black metal-puritaner och fått stämpeln hipster-metal (att komma från Brooklyn hjälper förstås inte). Den här skivan kommer inte göra saken bättre, och för det får Liturgy min yttersta respekt. När Reign array övergår i en fanfar av säckpipor eller när Hunt-Hendrix börjar rappa i Vitriol kommer många att skruva på sig och avfärda skivan som pretentiöst dravel.

Liturgy har plockat isär black metal i sina olika beståndsdelar, lagt till saker från andra genrer och arrangerat allt på ett eget sätt, ibland monotont och upprepande, ibland utan att man vet vad som döljer sig bakom nästa krök. Att kalla det för avantgarde är möjligtvis att dra på lite stora växlar, men det är spännande musik.

Och den där mäktiga känslan som titeln ”The Ark Work” ger återfinns definitivt i musiken. Kel Valhaal låter som marschmusik för domedagsstyrkorna som ska utplåna jorden och uppbyggnaden i Follow II är det mest storslagna du kan höra just nu. Introt heter Fanfare men hela skivan har en stark fanfar-känsla med diverse blåsintrument, mäktiga stråkar och partier där musiken liksom stannar upp och tar sats för att slå som en slägga mot trumhinnorna.

”The Ark Work” är ett verk som drabbar. I samma intervju med Pitchfork som citatet ovan är klippt från säger Hunter Hunt-Hendrix att ”The Ark Work” är den enda Liturgy-skivan som han är helt nöjd med. Jag tror han har fått till sin vision precis som han vill – och det är en lyckad vision.

”The Ark Work” finns på Spotify nu. Liturgy spelar i Malmö 26 maj och i Stockholm 28 maj.

thearkwork

Om skribenten

Fredrik Tideman

Journalist bosatt i Stockholm. Uppväxt på hårdrock. Har på senare år upptäckt charmen med annan musik, men tycker fortfarande att djävulen har de bästa låtarna.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras