Turbonegro
Gröna Lund
2014-09-18

Jag har älskat Turbonegro sedan jag såg videon till Fuck the world på Voxpop någon gång 2003. Jag har följt bandet och gillat det mesta de gjort genom åren (okej ”Retox” var ingen kanonplatta). Självklart är jag med i deras enorma fanclub Turbojugend – den klassiska jeansjackan, numera klippt till en väst, hänger i garderoben. Men okej, här kommer ett pinsamt erkännande: Jag hade fram tills ikväll inte sett bandet live. Jag har ingen bra ursäkt, det har bara inte blivit av.

Jag borde alltså vara orimligt pepp på att äntligen få se Turbonegro på Gröna Lund, men nja… Det känns lite som att jag kommer för sent till festen. Jag hade förstås velat se bandet med Hank Von Helvete på sång, Pål Pot Pamparius på keyboard och Chris Summers på trummor. Varför såg jag dem inte i samband med släppet av ”Party animals” när bandet verkade vara på topp? Ofattbart.

Wall of death.

Wall of death.

Utan Hank Von Helvete bakom micken känns det… som att något inte stämmer. Dit jag vill komma är att förväntningarna är inte på topp inför konserten.

Kanske är jag lite orättvis för Hanks ersättare, Tony ”The Duke of Nothing” Sylvester, gör ett finfint jobb. Han har en röst som gjuten för Turbonegros musik, har roligt i mellansnacket och rör sig på ett utsökt sätt längs scenens framkant. Även Tommy Manboy bakom trummorna öser på bra. Och det är såklart fantastiskt att äntligen få se Happy-Tom, Euroboy (smalare än någonsin – snubben är en tandpetare) och Rune Rebellion live på scenen.

Sedan 1998 års ”Apocalypse dudes” har Turbonegro på ett mästerligt sätt blandat rock och punk, men nu önskar jag att punkådran skulle komma fram lite mer. Det är en välpolerad rockkonsert vi får se på Gröna Lund – jag hade velat höra mer från ”Ass Cobra” där några av bandets bästa låtar återfinns. Det punkigaste tillfällena under den här konserten är när publiken moshar framför scenen och den wall of death som Tony Sylvester uppmanar till i avslutande I got erection.

Det går inte att klaga på kvaliteten, bandet levererar verkligen. Tar man bandet för vad det är, Turbonegro mark II, typ, så fungerar det. Men jag vill ha mitt Turbonegro lite farligare.

Är jag nöjd med att äntligen ha sett Turbonegro live? Ja. Önskar jag mer än någonsin att jag sett dem tidigare. Ja!

Om skribenten

Fredrik Tideman

Journalist bosatt i Stockholm. Uppväxt på hårdrock. Har på senare år upptäckt charmen med annan musik, men tycker fortfarande att djävulen har de bästa låtarna.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras