Lily Allen
Popaganda
2014-08-29

Å ena sidan. En uppstudsig popprinsessa som är så befriande kaxig att man inte kan annat än älska henne.

Å andra sidan. En förnimmelse av en lite för sjaskig baksida för att det ska kännas riktigt bekvämt.

Är Lily Allen bara den coolaste katten i stan eller döljer det sig något som är trasigare än vad hon egentligen vill medge där bakom den fnittrigt publikcharmerande ytan?

Det är svårt att riktigt få något grepp om Lily Allen. Ena stunden är hon det fräckaste som stått på en svensk scen, andra känns hon som den ensammaste människan i världen trots att en hel Popaganda-festival trängs nedanför hennes fötter.

Men underhållande det är det. Verkligen.

På en scen pyntad med nappflaskor som blinkar i allehanda neonfärger och med dansare som med jämna mellanrum kommer in och manifesterar kvinnokraft, skapar sångerskan en fond som hon kan agera stjärna framför.

För det är ju en stjärna hon är. Under den dryga timmen som Lily Allen har scenen i besittning bestämmer hon allt och ingen skulle någonsin komma på tanken att komma med invändningar. Brittiskan skapar sitt eget universum där allting, precis allting är okej och sätter sig själv på ett självklart vis som dess mittpunkt.

Som om hennes egen uppenbarelse inte är kaxig nog bränner hon ett givet trumfkort som Not Fair tidigt och får önskad effekt.

Megaparty i publikleden.

Passande filmsnuttar rullar bitvis över storbildsskärmarna och i programförklaringen Fuck You behöver ni inte direkt vara raketforskare för att räkna ut vilka fingrar som dominerar luften samtidigt som allsången skallar över badplatsen.

Ytan är så oklanderligt uppnosig och självklar att det är omöjligt att inte köpa hela paketet. Men ändå. Känslan när Popaganda stänger sin första dag är att det finns någonting därbakom som är betydligt mer svärtat.

Kontraster som gör framträdandet än mer kittlande.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Numer profilerad hockeyskribent hos bland annat Hockeysverige och HockeyNews med en bakgrund som musiknörd hos till exempel Slavestate, Folkbladet och Joyzine. Blir glad djupt in i själen av att få glömma puck och klubba och skriva om toner och artister med jämna mellanrum. Musik är det bästa knarket.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras