Känn ingen sorg för samplingar och repriser. På nya plattan experimenterar Håkan Hellström mer än någonsin – med en vinnande lekfullhet.

IMG_1190

 

Om ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” hade släppts i dag hade förmodligen få brytt sig. För pubertalt av en 26-årig snubbe. För pubertalt för vår tid.

Men år 2000 slog den ju an något. Den förvuxna tonårsångesten var sällsynt i svensk popmusik. Den blev ett mirakel och ett under, Håkan Hellström en frälsare.

Den här historien har berättats så många gånger. Men hursomhelst, den där överenergiska rumlarpopen hade heller aldrig hållit i längden. Det kände vi redan vid 2002 års ”Det är så jag säger det”. Vi hade hört det förut. Det rappa tempot och explosiviteten höll till slut på att kväva oss och på sikt riskerade den att dra ner både Håkan och oss lyssnare i avgrunden.

En version av Håkan Hellström dog med ”Det är så jag säger det”. Men den pånyttföddes tre år senare. Med 2005 års ”Ett kolikbarns bekännelser”. Där steg en ny fågel-fenix-Hellström upp. Han hittade sitt egentliga sound och melodiösa språk, som han därefter har förfinat och tagit till nya höjder för varje nytt albumsläpp. Och som inte minst har gett honom syre och utrymme att prestigelöst och i lugn och ro testa nya gränser.

Dra på sig labbrocken och gå bananas med musikens alla beståndsdelar. Och faktiskt skita lite i allt vad kritiker och lyssnare tycker.

Vårens fyraspårs-EP ”1974” visade detta på ett väldigt tydligt sätt. Fyra låtar i fyra helt olika gestalter och genrer. Men ändå, någonstans där bakom, den starkt rödfärgade tråden.

Samplingsbonanzan i #10 dream, som inleder Håkan Hellströms åttonde studioalbum ”Du gamla du fria”, för tankarna – både överraskande och osökt – till Refuseds storslagna och klassiska epos ”The shape of punk to come” från 1998, som bands ihop av samplingar på ett likartat sätt. Jag tror dock inte att ”Du gamla du fria” blir lika avgörande för Hellström som ”The shape of punk to come” blev för Refused. Hoppas inte, för i sådana fall kan det dröja 17 år till nästa Håkan-platta och det vore ju trist. Men det där får tiden utvisa.

Samplingar ja. På ”Du gamla du fria” finns inte mindre än tre spår där Håkans röst faktiskt helt har klivit åt sidan till förmån för andras samplade diton, bland annat från en dokumentär om Göteborgs hamnarbetare med snyggt synthpopsväng i bakgrunden.

Den som ogillar samplade spår kan säkert känna en viss besvikelse över att fem av plattans tolv spår antingen är rena samplingar eller återanvända från vårens EP ”1974” (Din tid kommer såklart, samt en ny version av Hon är en runaway). Kvar blir endast sju nya låtar – lite som ännu en EP – vilket ju kan kännas lite snopet.

Men tänk större. Se helheten.

Se spännvidden mellan gammalt och nytt, mellan Håkan i förgrund eller bakgrund, mellan bredbent rock och smekande visa.

Se lekfullheten. Se experimentlustan som aldrig någonsin varit starkare. För de sju hittills ohörda bidragen är starka, riktigt starka faktiskt. De kryddas av nostalgiska Broder Daniel-gitarrer och diverse lånade tongångar från musikhistorien, bland annat från Håkan själv faktiskt. Men framförallt baseras de på en gemensam och självsäkert stadig stam med ett vackert och spretigt grenverk som nästa gång kan slå ut precis hursomhelst.

Tonen är allvarlig och ganska vemodig, inte minst när Hellström tar fram det där mörka och lågmält grymtande röstläget. Snärtiga hitlåtar kan du glömma, men det är galet snygga arrangemang och vackra melodier, som vanligt snickrande tillsammans med Björn Olsson. Och allt visuellt ackompanjerat av tecknaren Jan Lööf.

Som sagt, ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” hade förmodligen aldrig funkat 2016, men slog ner som en självklar bomb hösten 2000.

”Du gamla du fria” hade förmodligen aldrig funkat år 2000 (möjligen hade den attraherat en och annan vinylsamlare i hästsvans över 55 som vill drömma sig tillbaka till The Byrds glansdagar). Men 16 år senare, med facit i hand, är den en ganska självklar ny era i Håkan-evolutionen.

”Jag och Jan Lööf har målat in mig i ett hörn”, sjunger Hellström i Öppen genom hela natten.

Men nej, Håkan, Jan Lööf har snarare målat upp en oändlig värld för dig att fortsätta utforska.

Så länge du orkar. För vi orkar länge till.

 

Bästa spår: I sprickorna kommer ljuset in

 

 

Om skribenten

Daniel Cannervik

Journalist och kattägare. Bor i Stockholm men har en del av hjärtat kvar i Linköping. Högkvalitativ popmusik och mysig skäggrock får samma hjärta att rusa.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras