Lätta Fötter Blåa Knän är från Sthlm och består av vännerna Karin, Tintin och Kimmo.
2019 släppte de albumet ”Tala Allvar” och är nu aktuella med EP:n ”Borås”

I de fyra spåren på ”Borås” utforskar gruppen ångestens färgglada berg och dalbana i upptempo med fin
förstärkning av extra blås från Ola Lidström (Syket, Hjärtkniparen)
och sånginhopp från Anthon Johansson (Djurparken, Gin Lady).
I samband med EP-släppet så lämnade Drefvet med varm hand över ordet till Lätta Fötter Blåa Knän.

Lätta Fötter Blåa Knän har ordet

Tintin:
En av mina killar säger att vi inte kommer att dö. Han pratar inte romantik (för det vore inte han) utan medicin, och han rabblar upp molekylära och biologiska forskningsrön på ett språk jag bara behärskar till 87% så jag tänker inte upprepa dom här utan jag låter er förkovra er själva. Men jag förstår att han är ungefär 90% säker på sin sak och det räcker bra för mig som aldrig är säker på nåt.
Jag planerar således inte min begravning.
Men visst tänker jag på döden ibland, och på min väg till en tioprocentig eventuell död försöker jag:
Komma ihåg att radera min sökhistorik då och då.
Ha kul intensivt och ofta.
På så vis, om en av mina killar, ej den romantiska, har fel vilket det är ungefär 10% risk att han har, kommer jag iallafall ha haft roligt innan min begravning.
Det här året, det gudomliga råttans år 2020, har ”kul” för mig bland annat inneburit att vara en del av Lätta fötter Blåa knän och göra popmusik.
Vi skrev en låt om döden faktiskt. Den heter ‘Döden’. Jag sjunger egentligen inte så mycket i den. Mest om att jag är trött på att prata, för det blir jag ibland, kanske ett drag.

Karin:
Döden poppar ofta upp när jag skriver text. Det är ofta det jobbiga som man vill skriva om så lär inte vara sista gången. Döden kanske alltid skulle få vara med? Det finns en drös tänkare och forskare som menar att människor som umgås med döden blir mer livsbejakande. Död = mer liv.

Personligen försöker jag använda hotet om döden för våga det jag annars inte vågar. Det funkar dock inte på allt. Bergsklättring har jag t ex slutat med. Det gör man om man tänker för mycket på döden när man klättrar haha.

När jag var liten ville jag “begravas levande”. Jag menade det ju inte bokstavligen, men allt tjat om kremering som jag hörde från de vuxna skrämde skiten ur mig.
Bli uppbränd?
Nej fy f-n!
Jag vill ha hela kroppen med mig ner i jorden.
Maskarna har jag faktiskt inga problem med.

Eller så har Tintins odödliga kille rätt. Och då blir det varken aska eller maskar.
Men hur ska man då peppa sig att göra saker man inte vågar?

Kimmo:

”Whos funeral is it?”

“Yours!”

Splät! Det är över.

Begravningsparaden går förbi och plockar upp liket, sen blir det ett jävla drag.
Det är från James Bond filmen Live and Let Die. Såg den första gången i alltför tidig ålder och har alltid undrat om det är så man gör i New Orleans på en begravning. Jazzmusik, parad och dans.
Skulle när som helst föredra det framför en psalm.

Inte för att jag inte gillar psalmer. Psalm 297 är min favvo, Härlig är jorden. Framförallt framförd på en kyrkorgel och kantorn är på hugget.
Den är på andra plats på en svensk Top 10 lista av populära psalmer till en begravning förresten.

Vi har gjort en låt som heter Döden.
Fast den handlar mest om livet, eller om dörrar som öppnas och stängs.