Henrik Berggren
Gröna Lund, Stockholm
2017-05-24

Baksidan med att ha ett skickligt kompband?

Att du själv blir tydligt avslöjad om du sjunger som en kråka.

Henrik Berggren är stjärnan som allt vilar på, men han är sämst i bandet. När kompmusikerna lägger en solid grund och levererar körsång som förgyller är huvudpersonen för kvällen den förvirrade fågeln som surfar ovanpå allt det där och (förmodligen ganska passande) är mer disharmonisk än bekväm.

Inte för att Henrik Berggren någonsin varit någon särskilt skicklig sångare, det var över huvud taget aldrig det Broder Daniel handlade om, men den fläskige halvalkisen framför karaoke-maskinen på den lokala pizzerian hade i de svajigaste stunderna kunnat göra det lika bra. Utan den monumentala mytbildningen som karriärtörstande journalister inflyttade till storstaden tycks besatta av att hålla vid liv hade det varit Norrlands Guld-pimplande Arvid och Berit vid bordet i hörnet snarare än många tusen på Gröna Lund som agerat publik.

Men nu finns den där mytbildningen. Nu finns armén av Broder Daniel-nostalgiker och jag ska inte vara den som förnekar att det finns en viss charm med Henrik Berggren och hans sjaviga uppenbarelse. Inte ens på en stor scen 2017.

 

Spela Shoreline! #shoreline #henrikberggren #grönanlive

Ett inlägg delat av Mikael Mjörnberg (@mjornberg)

Något som inte går att bortse ifrån är kraften i delar av låtmaterialet. Öppnande Hold On To Your Dreams är det starkaste kortet från det aktuella soloalbumet ”Wolf’s Heart” och Born To Be Alive-svängiga disconumret Wild Child charmar. Men framförallt syftar jag naturligtvis på det gamla Broder Daniel-materialet som ligger som tyngdpunkt den här turnépremiärsaftonen.

Fyrklövern Shoreline (förmodligen den enda låt det inte går att få nog av oavsett version, spela Shoreline!), No Time For Us, I’ll Be Gone (gåshud!) och Work förnekar sig inte. Det är vad man än tycker om spektaklet en defilering in i mål. Där tycks det dessutom som den plågade karaktären från den svenska musikmytologin plötsligt lever upp. Ordentligt.

Henrik Berggren är långt ifrån toppformen. Förmodligen en produkt vars historia är mer gripande än hans artisteri. Men jag bågnar under det starka låtmaterialet.

Om skribenten

Mikael Mjörnberg
Chefredaktör

Rastlös orddribblare och ohämmad tyckare som i den kärleksfulla jakten på den bästa musiken lämnat spår efter sig i allt från Slavestate till Folkbladet så väl som i rollen som grundare av och chefredaktör för Joyzine.

Liknande inlägg

Kommentera

Din mailadress kommer inte att publiceras